Det blir allt svårare att se hur svensk försvarsorganisation hängerihop med säkerhetspolitiken. Den försvarsmakt vi har utbildar soldaterför väpnad strid. Men militära angrepp på svenskt territorium räknarinte längre försvarsplanerna med. Vid en studentkonferens med Folk ochförsvar häromveckan rankade deltagarna klimatförändringar, vattenbristoch epidemier som de farligaste säkerhetspolitiska hoten. Storskaligterrorism nämndes också, medan utvecklingen i Ryssland ochmass-förstörelsevapen hamnade långt ned.
Utbildning i väpnad strid krävs självklart för att delta iinternationell krishantering som blivit det militära försvaretshuvuduppgift. Men än så länge är inte utlandstjänst obligatorisk förvare sig officerare eller soldater i försvarsmakten. Mot storskaligaterrorist-attacker i Sverige är det fortfarande formellt oklart omkrigsmakten får ingripa. Terrorism är en polisiär uppgift.Militär-polisiära styrkor liknande sydeuropeiska gendarmer voreförmodligen vad vi bäst skulle behöva inför de nya säkerhetspolitiskahoten, både här hemma och utomlands. Men sådana blandstyrkor äroförenliga med svensk tradition. Minnet av Ådalen 1931 då inkalladmilitär sköt mot och dödade politiska demonstranter står ännu efter 70års demokratisk samhällsutveckling i vägen.
I genomgången av all svensk beredskap som brast underTsunamikatastrofen har försvaret kommit billigt undan. Ändå skulle mankunna hävda att försvarsdepartementet och försvarshögkvarteret borde hahuvudansvaret för att samordna det svenska försvaret mot allasäkerhets-hot, både civila och militära. Hela denunderrättelseverksamhet och den kris-jour dygnets alla timmar året runtsom ett samhälls-försvar kräver borde logiskt ligga hos försvars-makten.
Men detta vill varken militärer eller politiker. Officerare ochanalytiker hävdar, ofta klokt, att säkerhetsbegreppet inte får bli såvitt att det omfattar allt. Det skulle vara både logiskt, praktiskt ochpolitiskt orimligt. Bland säkerhetspolitiker finns ändå de som villutnyttja det bredare säkerhetspolitiska hotbilderna och uppgifterna föratt skaffa mer resurser till försvaret. Bistånd är enligt EU:s nyasäkerhetsstrategi säkerhetsfrämjande, och där finns mångasvårutnyttjade miljoner. Idealistiska biståndspolitiker ryser införtanken att underordnas försvaret och pekar på hur USA räknar in mycketmilitärbistånd i sin utvecklingsbudget.
Visst är det viktigt att minnas att säkerhetspolitik måste varanågot exceptionellt, att säkerhetshot är något allvarligt då samhälletsvanliga regler ställs åt sidan och medborgare både kan tvångsinkallasoch utbildas för att i nödvärn bryta grundläggande sam- hällsnormer somatt inte döda. Det går också att hävda -- fastän ingen ansvarig riktigtvågar säga det öppet -- att icke-militära säkerhetshot är så speciella,att det inte är värt att bygga om hela försvarsorganisationen för dem.
Men nog skulle det vara klargörande och utmanande med en debatt omförsvar och säkerhetspolitik som försökte få ihop säkerhetshot ochförsvarsorganisation. Det är något mer än en fråga ombudgetbesparingar, förbandsnedläggningar eller för den delenansvarsfördelningen i regeringskansliet när larmet går en julhelg.