Jag har en mission som jag närt i åtta år, ändå sedan Corren Bostad kom till. Det är att lindra människors prestationsångest kring hur andra bestämmer att vi bör bo.
De hem vi matas med i glassiga inredningsmagasin och tv-program är så tillrättalagda, färgmatchade och "rätt i tiden" att ens egen boning raskt framstår som rena råttboet.
Men vi kanske inte vill bo tillrättalagt. Vi kanske vill ha hem som lever, som kanske inte är ett under av stilmässig fulländning, men som representerar en plats där vi trivs och känner oss avslappnade.
Det måste, tolkar jag det som, vara anledningen till att det kommer in en strid ström av bidrag till vår nya serie "Hemma hos mig".
Den här galna hetsjakten kring hur vi bor måste motverkas. Om magasin och tv envisas med att bara visa upp hem som är superstajlade så späs hetsen - och människors känsla av tillkortakommande - på. Tills vi av pur utmattning trillar ur ekorrhjulet.
I Corren Bostad vill vi att människor ska känna sig inkluderade, inte exkluderade som om vi vore ett avsnitt av statusjakten i tv-serien "Solsidan".
Därför är det jätteroligt att så många hakar på och skickar in bilder på sina vanliga hem där det syns att det bor och lever människor.
Inskickarna är alls inte nöjda med allt, men har det inte heller som målsättning.
Jag läste att ett extremtkontrollbehov och ett aldrig sinande millimeterpetande i hemmet troligen har att göra med ett inre i kaos.
Kan man inte känna avslappnad trygghet kring sin partner, sitt jobb eller sina barn så kan man åtminstone skaffa sig den totala kontrollen över soffkuddarnas exakta placering och färgharmoniering med fondväggen. När omgivningen allt mer upplevs som ett kaos ökar behovet av en kontrollerbar sfär.
Det är oändligt sorgligt och inget att raljera kring. Men det är därför vi fortsätter vårt korståg mot den kvävande, tillrättalagda perfektionismen.