De grekiska myterna är fascinerande. Vid årsskiftet var det dags att fundera över Kassandra.
Kassandra kunde se framtiden, men ingen ville tro henne. Guden Apollo hade förälskat sig i henne och gav henne siargåvan, men hon ratade honom. Då straffade han henne genom att låta henne behålla framtidssynen, men förvägra henne trovärdigheten. Hon såg Troja gå under och Agamemnon dö, men ingen tog hennes varningar på allvar. I myllret av myter är detta en av dem som gripit mig mest, därför att den säger så mycket om oss själva.
Vi vill inte veta av framtiden. Den kommer att ordna sig, den kommer någon annan att ta hand om. De dåliga nyheterna kan sälja många lösnummer, men det ska vara omedelbara katastrofer. De långsiktiga varningarna hittar inte många lyssnare, vare sig det gäller miljön eller välfärden i framtiden.
Åtminstone är det så när det gäller våra gemensamma angelägenheter. I privatlivet är vi ofta mycket klokare. Hälften av oss sparar i pensions-försäkringar, allt fler ställer sig i kön till äldreboende, vi låter bli att köpa Östersjötorsk i frysdisken och komposterar både kaffesump och potatisskal.
Men tillsammans blir vi dummare. I goda tider är det svårt att göra ändringar. På åttiotalet gick ekonomin som tåget, men det allra mesta fick bli som det var. På nittiotalet gick det riktigt illa, och då gjorde vi alla ändringarna, och då blev det ännu värre. Människor blev osäkra om framtiden, de vågade inte annat än spara, och då blev ännu fler arbetslösa. Om vi hade gjort tvärtom, om vi hade ändrat pensioner och bostadsbidrag och skolålder på åttiotalet, då hade nittiotalet blivit mycket lugnare. Men det ville vi inte se.
Nu har vi en annan besvärlig framtid framför oss. Vi kommer att leva mycket längre än våra föräldrar. Vi kommer att arbeta betydligt färre år än de gjorde.
"I goda tider är det svårt att göra ändringar. På åttiotalet gick ekonomin som tåget, men det allra mesta fick bli som det var."
Då kommer inte kommunerna att ha lika mycket pengar som nu. Äldreomsorgen kommer inte att vara lika generös. Vi som är pensionärer då kommer att ha mer pengar att röra oss med än dagens åldringar, men vi kommer själva att få betala mer av vården och omsorgen.
Det är ingen katastrof, tvärtom. Att medellivslängden ökat med tjugofem år under 1900-talet är en stor lycka. Något bättre betyg kan välfärdens sekel knappast få. Att äldreomsorgen inte kommer att vara lika kommunal behöver inte heller bli något bekymmer, om vi bara vet om det i tid. Då kan vi förbereda och samla i ladorna. Det gör många redan nu, och ännu fler skulle antagligen göra det, bara de visste vad som väntade.
Problemet är att den svenska politiken har vant sig vid att vara alla goda gåvors givare. Det som politiker och tjänstemän skulle behöva berätta, det är att vi nog behöver betala lika mycket i skatt i framtiden -- men vi kommer att få mindre för pengarna. Det är inget glädjebudskap, och därför är det sällan vi hör det. Kassandra vinner inga val, varningarna vill vi inte lyssna på. Men borde inte valet 2006 kunna bli annorlunda?