Ni vet det där med hundar. Att ingen egentligen vill ha hanhundar, eftersom tikarna är till så mycket större glädje.
Det är också därför Sveriges alla stora kennlar inte ser någon annan lösning än att döda alla pojkvalpar. Så fort de könsbestämts plockas de bort från mamman och avlivas. De mer humana kennlarna slänger upp dem på ett rullband som tar valparna in i ett gaskabinett, där de kvävs med koldioxid och sen hårdslungas i ett rör ut i en container. Det blir lite blodslafsigt i just slungmomentet, men annars är det ett någorlunda värdigt slut. Det andra sättet, som också är godkänt, är lite brutalare. Där trycks pojkvalparna ner i en kvarn och mals ner till slaktavfall.
Eller vänta lite nu ... Skrev jag hundvalpar? Förlåt, jag menar förstås kycklingar! Jag blandar alltid ihop det där. Djur som djur, ni vet.
För mig funkar det i alla fall ungefär så. Jag tycker inte att djur är människor. När hundmammorna på jobbet går igång med sitt puttinuttande och berättar om alla bestyr hit och dit med sina små telningar nickar jag så klart inkännande, men inombords fattar jag nada. Jag skulle aldrig kunna få samma känslor för ett djur som för en människa, och att jag inte äter kött har mer med klimathänsyn än djuromsorg att göra.
Men att därifrån ta steget till att dräpa dessa hundvalpar och stoppa dem i munnen eller slänga dem i en container känns mig ändå fullständigt främmande. För det är just det: för mig är djur djur, och därför blir det svårt för mig att få ihop att människor i ena stunden kan ömma ihjäl sig för en häst, ett marsvin eller en nymfparakit och i nästa stund utan betänkligheter spritsa bearnaisesås på ett annat djur av samma intellektuella och känslomässiga kaliber. Och dessutom fullständigt blunda för att djuret i fråga levt ett liv bestående av hormonstressade muskler, avbitna knorrar och fejkade dygnsrytmer.
Nu vankas det påsk, och det är därför jag har börjat tänka på det grymma kvoteringsöde som drabbar våra värphönstuppar. När så mycket fokus läggs på avel och äggkläckningsförmåga blir manskycklingarna rätt överflödiga annat än som befruktare, vilket så klart leder till att kycklingindustrin står med en massa tuppkycklingar på halsen som inte duger till just någonting. Och det är där gaskammaren och mördarkvarnen kommer in i bilden.
Jag äter själv ägg, och brukar när jag lobbar för ett mer klimatsmart ätande ibland slå ett slag för medelvägen att äta kyckling, eftersom dess klimatpåverkan bara är en bråkdel av nötköttets. Men även mitt kallsinniga djur-som-djur-hjärta tinar när jag hör hur våra små tuppkycklingar behandlas. Dessutom är det ju ett matsvinn som heter duga.
Jag läser förstås på och finner att det pågår en hel del internationell forskning för att kunna könsbestämma redan inne i ägget, men att det än så länge är en komplicerad och dyr process. Och att det diskuteras hur värphönstuppar ska kunna födas upp till slakt, men att det tar 18 veckor för en värphönstupp att bli lika tjock som en hetsbroilad slaktkyckling blir på fem veckor.
Eftersom etik aldrig vinner över ekonomi lär gasandet fortsätta. Varje år dödas sju miljoner tuppkycklingar i våra hönsfabriker bara för att de är killar. I hela EU är det 330 miljoner. Hade det varit hundar hade vi nog satt gulan i halsen.