Det är 22 grader kallt. Vi står i rad bredvid varandra utanför barackerna. Jag fryser som jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Vi väntar och väntar. Alla är allvarliga. Fyllda av tomhet. Plötsligt ser jag honom, en bekant från södra Europa, som jag inte sett på tio år. Jag tränger mig fram. Vi talar om våra liv, vad som hänt och jag berättar stolt att jag väntar mitt första barn.
Han ler mot mig, men blir snabbt allvarlig när han säger: "Sådana som du skulle Doktor Mengele ha sänt rakt i döden. Gravid, gift med en judisk man och liberalt politiskt aktiv."
Hans ord släpper mig inte den kvällen. Och inte heller den inre bilden av hur nazisten Mengele med sin ridpiskas slöa snärt avgör en människas liv. Höger betyder död. Vänster liv.
Det är den 27 januari 2010, precis för ett år sedan. Jag befinner mig med riksdagsledamöter från Europa i Auschwitz för att uppmärksamma 65-årsdagen av då 22:divisionen i Röda armén når en av världshistoriens mörkaste platser.
Förintelsen är unik. Sex miljoner utrotade judar, men också romer, homosexuella, politiskt oliktänkande. Men Auschwitz var inte unikt utan ett av fem Förintelseläger. Ett av över 1 600 koncentrationsläger och del av ett industrialiserat folkmord, djävulskt planerat i minsta grymmaste detalj med modern teknik som gör det historiskt ensamt i sitt slag. Men hatets mekanismer, demokratins bräcklighet och massdödandet i sig är däremot inte unika. Folkmorden i Darfur, Rwanda, Halabja, Srebrenica har alla följt i Förintelsens tragiska spår. Mantrat om "aldrig mer" är och var en mycket tunn fernissa hos mänskligheten.
Antisemitismen lever och frodas i dagens Europa sida vid sida med hat mot romer, homosexuella, muslimer, invandrare. Jag skäms ofta som EU-minister över att judehat och fördomar fortfarande år 2011 jäser på vissa håll i Europa. Trots att den europeiska unionen är byggd på ruinerna efter världskrig. Trots att dess fundament är alla människors lika värde. Trots detta visar en undersökning av Anti-defamation League i sju europeiska länder 2009 att antisemitiska attityder har ökat. 41 procent anser att judar har för mycket makt över den finansiella marknaden. 44 procent anser att judar talar för mycket om Förintelsen. 31procent anser att judar är helt, ganska eller lite skyldiga till den finansiella krisen.
Efter 1945 hette det i ångerns tidevarv, "men jag valde inte nazismen." Men att inte välja är också att välja, som det gamla ordspråket på jiddisch lyder.
Eller som min vän Hedi Fried också överlevande från Auschwitz har skrivit att kunskapen om Förintelsen måste föras vidare:
För att de döda inte ska falla i glömska.
För att något sådant aldrig ska hända igen.
För att återupprätta de levande.
För att värna om demokratin.
Birgitta Ohlsson,
EU-minister