För något år sedan handlade debatten om hur mycket man kunde/borde höja kommunalskatten de närmaste åren.
Glöm det.
De stora påfrestningarna kommer inte förrän bortåt 2020. De närmaste åren måste man klara behoven med effektiviseringar. Och då finns det en stor och vanskött potential: de offentliga cheferna.
De senaste årtiondena har det mesta handlat om deras resultatansvar och roll för ekonomistyrningen. Men tänk efter, så ser ni hur mycket mer som beror på dem.
ºProduktiviteten: nyckeln till effektiviteten sitter i hur chefen organiserar arbetet.
ºArbetsglädjen: hur skapar man stämning och lust med en chef som emotionellt sett har tummen mitt i handen?
ºOhälsan: vi vet att det är chefen som gör skillnaden mellan annars helt lika arbetsplatser.
ºDet uthålliga arbetslivet: den finske forskaren Juhani Ilmarinen har visat att det är förtroendet för arbetsledningen som är den enskilt viktigaste förklaringen till om man slutar tidigt eller stannar länge.
ºMissbruk och förtidspensioneringar: hur många chefer orkar ta de svåra samtalen med en medarbetare som dricker för mycket?
Kruxet är att den offentliga sektorn sällan tänkt igenom förutsättningarna för chefernas ledarskap.
De institutionella förutsättningarna brister. Var går gränsen mellan den politiska ledningens och de professionella chefernas roll? I staten finns det en traditionell rågång, även om den inte alltid upprätthålls, men i kommuner och landsting saknas den helt och hållet. Kommunallagen lever i föreställningen att lekmännen gör allt, från beslut till verkställighet - att självstyrelsen sedan 1862 skaffat sig en miljon anställda bekommer inte lagstiftarna. Här skulle ansvarskommittén kunna göra stor nytta, men tyvärr verkar regionkartorna vara det allt uppslukande intresset för stunden.
Utbildningen haltar. Vi tror att det räcker med att utbilda människor till jurister eller tekniker eller ekonomer - sedan ska ledarskapet komma till dem genom osmos. En del konsulter kvackar som ledarskapsutbildare, men det gör inte alltid saken bättre. Jag tror att vi i mycket större utsträckning skulle lita till våra egna krafter. Varje chef borde ha uppdraget att fundera över vem som vore en vettig efterträdare, även om det sedan inte blir så. Varje personalavdelning borde identifiera tänkbara chefsämnen och se till att de får handledare och det ombyte av arbetsuppgifter som krävs för att bygga upp den nödvändiga erfarenheten. Var och en som hoppas bli chef borde i god tid fundera över sina egna chefer: vad gör de bra? vad gör de galet? och vad gör de som passar mitt eget sätt att vara?
Men framför allt brister det i omsorg och uppmuntran. Chefer är det inget synd om, säger den offentliga sektorns Jantelag. Städa trappan uppifrån, sade de första krisårens finansminister, och det blev signalen att dra in många stödfunktioner. För att inte tala om lönen: den lärare som tar steget att bli rektor får inte många tusenlappar för det ökade ansvaret.
Med bättre förberedelser och fler morötter skulle ledarskapet i den offentliga sektorn bli betydligt mer effektivt. Det skulle spara åtskilliga tioöringar på skatten - för att inte tala om hur mycket roligare och bättre det kunde bli för medarbetarna!
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör