Som biståndsminister har jag ansvar för drygt 32 miljarder kronor under det här året. Det är inte mina pengar, utan skattebetalarnas. De ska bidra till att skapa förutsättningar för en fortsatt utveckling i fattigare länder, med bekämpandet av fattigdom som främsta mål.
Det gångna året har stora förändringar genomförts i den svenska utvecklingspolitiken. Och som den före detta amerikanske presidenten Woodrow Wilson lär ha sagt, "om du vill skaffa dig fiender, försök förändra någonting." Han verkar ha haft rätt, åtminstone att döma av några röster i biståndsdebatten på senare tid.
När jag tillträdde 2006 fann jag ett politikområde i skriande behov av upprustning. Biståndspengar betalades ut till 125 stycken olika länder utan att någon svensk politiker verkade ha ställt sig frågan hur och var pengarna skulle göra mest nytta. Det fanns inte någon samlad strategi för hur fördelningen av bidrag skulle ske mellan de många multilaterala organisationer som Sverige kanaliserar stora pengar genom. Styrningen av SIDA, vår myndighet för utvecklingssamarbete, var under all kritik. Ingen samlad redovisning av biståndets resultat hade någonsin lämnats till riksdagen. Jag har många fler exempel.
Somliga kanske skulle beskriva det som ett tungt arbete att skapa ordning och reda inom biståndet. Och visst har det inneburit sena kvällar och tidiga morgnar. Men det har samtidigt inneburit en stor utmaning som varit otroligt stimulerande att ta sig an. Vi har inte genomfört några besparingar, men gjort mer med pengarna.
Antalet samarbetsländer har sänkts till 33 stycken. Nu vet vi vilka multilaterala organisationer vi ska stödja och hur. SIDA har fått tydligare styrdokument som anger hur arbetet för att bekämpa fattigdomen ska bedrivas.
Det är dock inte detta som en del enskilda organisationer och politiska partier kritiserar, utan hur mycket pengar vi ger. Men om man inte vet var pengarna går och vilken nytta de ska göra, som tidigare var fallet, spelar det ingen roll om biståndets volym är 32 miljarder, hälften av det eller rentav det dubbla.
Det gäller inte bara biståndspolitiken, utan hela regeringen, med alla de olika funktionerna som får vårt samhälle att fungera, måste dra åt samma håll. 2003 gav en enig riksdag hela regeringen i uppdrag att arbeta för en rättvis och hållbar global utveckling, kallad Politik för Global Utveckling. Tyvärr hände det inte så mycket mer.
I förra veckan lämnade jag en ny Politik för Global Utveckling till riksdagen. Vi har kortat de många nuvarande målen ned till sex fokusområden. Istället för att försöka göra allting överallt, ska vi göra det vi är bra på.
Det handlar om att hitta kopplingarna mellan alla politikområden och utveckling. Att lyfta blicken och se - vilka är de största utmaningarna för global utveckling och fattigdomsbekämpning idag? Hur kan Sverige bäst bidra? Vilka politikområden har de mest effektiva instrumenten? Hur kan vi stärka samverkan?
För att vi ska kunna bidra till bekämpandet av fattigdomen, krävs att vi vet vad vi vill göra och hur vi ska göra det.
Gunilla Carlsson