Jag måste uttrycka glädje över att min krönika skapar uppmärksamhet och läsarrektioner. Det betyder att biståndsfrågor väcker intresse - och att folk läser Östgöta Correspondenten. Det är bra.
De senaste veckorna har varit händelserika. När jag nyligen åkte till Washington och Världsbankens vårmöte, var det med viss stolthet. OECD:s speciella biståndsstatistik hade precis publicerats. Sverige tillsammans med endast fyra andra länder, är de enda i världen som når upp till FN:s mål om att satsa 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) på bistånd. Och det med råge. Sveriges siffror för 2007 ligger på 0,93.
Dessutom får vi mycket uppskattning för förnyelsearbetet på biståndsområdet. Med mer av ordning och reda ökar effektiviteten och resultat blir mer möjliga att uppnå.
Sverige är en slags stormakt i utvecklingsfrågor. Vi uppmärksammas och uppskattas, vilket ger oss en möjlighet att påverka och få andra att lyssna. Det märktes på världsbanksmötet och inte minst på den internationella konferens som dagarna efter hölls i Köpenhamn.
Temat i Danmark var kvinnors roll för ekonomisk utveckling, som är en förutsättning för att bekämpa fattigdom. Det passar Sverige bra att samarbeta kring detta då vi har tre viktiga prioriteringar inom utvecklingspolitiken; demokrati och mänskliga rättigheter, klimatfrågan, men inte minst kvinnors rätt.
Både Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf och världsbankens vicechef Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, framförde uppskattning för Sveriges engagemang. Detta är två kvinnor som framgångsrikt visat att kvinnors deltagande spelar roll.
Samtidigt fylls agendan av oroväckande händelser på andra områden. Jag tänker givetvis på läget i Zimbabwe och på den uppkomna situationen med stigande livsmedelspriser.
Läget i Zimbabwe väcker oro och kan snabbt försämras än mer. Valresultaten måste i sin helhet redovisas. Omvärldens tydliga ställningstagande för demokrati i landet och engagemang från grannländerna är oerhört viktigt.
Den andra allvarliga frågan som blivit aktuell den senaste tiden är de snabbt stigande livsmedelspriserna. Något som obönhörligt slår mot de allra fattigaste i världen.
Sverige har hörsammat FN:s vädjan om utökat stöd och Sverige anslår ytterligare 70 miljoner kronor i omedelbar hjälp. Men detta är ingen långsiktig lösning.
Jag har därför tagit initiativ tillsammans med jordbruksministern att samla en bred krets av intressenter i Sverige inom myndigheter, organisationer och universitet, för att inventera vad vi mer kan göra. Jag tror att Sverige kan medverka till att påverka utvecklingsländer att öka sin egen produktionskapacitet. Här kan Sverige med sin samlade erfarenhet bidra till att skapa bättre förutsättningar för effektiv livsmedelsproduktion och distribution.
När Sveriges röst hörs i världen så innebär det också ett ansvar. Både att vi lever upp till våra åtaganden, men också att svenskar här hemma känner delaktighet i utvecklingsarbetet.
Därför är det så spännande att så många vill följa mitt arbete, som här i Östgöta Correspondenten. På återhörande!
Gunilla Carlsson