Asien har drabbats hårt av två omfattande naturkatastrofer där kanske flera hundratusentals människor har dött och miljontals människor blivit hemlösa. Många av dessa är i omedelbart behov av hjälp för att överleva - och inte minst barnen är de allra mest utsatta. Det finns uppgifter som säger att kanske nära 40 procent av de värst drabbade är barn.
I jordbävningens Kina nås vi av bilder där myndigheterna tycks göra vad man kan för att hjälpa sina medborgare, men i Burma är läget närmast det motsatta. Något som är fullständigt oacceptabelt.
Jag har precis varit på en resa i Kambodja som handlade mycket om att ta sig an frågorna om hur klimatförändringar påverkar människors liv i tredje världen. Och nu till helgen åker jag till FN:s och det regionala ASEAN:s stora givarekonferens om Burma som också sker på plats. Omvärlden har nu på folkrättslig grund all rätt att sätta press på regimen Burma. Den har med sitt agerande underlåtit sitt folkrättsliga ansvar att skydda sin egen befolkning.
Av detta har också en diskussion blossat upp om huruvida det internationella samfundet ska tvinga sig in med hjälpsändningar i Burma enligt principen om skyldigheten att skydda.
I allas vår frustration över det som händer tror jag många känner vrede och skulle välkomna en intervention som tvingar på Burmaregimen internationell hjälp. Men att tvinga sig in i ett redan härjat land är behäftat med flera svåra avvägningar och utmaningar. Möjligen kan det till och med förvärra situationen i vissa avseenden.
Detta visar på det dilemma världssamfundet står inför: Att kunna hjälpa men inte få hjälpa. Det gör det än mer angeläget att både försöka lösa den akuta situationen, men också de bakomliggande orsakerna. Därför är min resa tillsammans med flera andra länders ministrar ett konkret uttryck för att omvärldens tryck på regimen har gett resultat. Ordförande för konferensen är FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och att konferensen kom till beror helt på omvärldens, och däribland Sveriges, uttryckliga krav på Burmas hörsamhet för de drabbade. Syftet med konferensen blir att dels samordna och öka hjälpen till Burma - men också att sätta större tryck på regimen.
Samtidigt som detta sker måste vi också ta oss an de egentliga problemen i Burma. Nämligen bristen på demokrati och mänskliga rättigheter.
Varje människa som förvägras mat eller nödvändig hjälp har oftast förvägrats en annan mänsklig rättighet, nämligen frihet. Så är läget i Burma nu.
Därför är vår ständiga kamp för demokrati och mänskliga rättigheter än viktigare i dag. Regeringen stöder det burmesiska folket genom att ställa krav på regimen och genom stöd till människorättsorganisationer och multilaterala organisationer. Detta sammantaget sätter press på regimen.
Men det är också glädjande att se alla de frivilliga krafter som engageras i vårt land. Dels genom biståndsorganisationerna, men också direkt från svenska folket. Framtiden för Burmas folk är något som angår oss alla. Burmas sak är också vår.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister