Sommaren är över. Nu blir det höst med skörd, svampplockning och vackra naturfärger. Jag har hunnit få flera givande dagar i Vadstena med tid för eftertanke och umgänge med vänner. Men nu rivstartar hösten. Just nu befinner jag mig i Ghanas huvudstad Accra, på en högnivåkonferens om det internationella biståndets effektivitet. Här finns delegationer från nästan hela världen.
Det finns tecken på att fattigdomsbekämpningen i världen blivit bättre men tyvärr går processen alldeles för långsamt. Det handlar om att leva upp till volymmål men också bättre effektivitet för givare och mottagare. För svenskt vidkommande har regeringen vidtagit kraftfulla åtgärder för att öka effektiviten inom biståndet. Vi har ökat resultatfokus och uppföljning av biståndspengarna. En ny fylligare politikinriktning och ny generaldirektör till Sida är andra exempel på förändringar. Sverige fokuserar nu det bilaterala biståndet till färre länder och kraftsamlar där det behövs mest. Vi går från drygt 70 till 33 länder.
Sverige är ett av få länder som lever upp till FN:s beslut att avsätta 0,7 procent av sin BNI för utvecklingsbistånd. Det är endast Sverige och fyra andra länder som ligger på eller runt 1 procent av BNI. Så Sverige har en särställning inom utvecklingsområdet. Vi har därmed en position som vi här under Accramötet försöker utnyttja.
Inte sällan har givarländer goda intentioner med mycket detaljstyrning som en förutsättning för att ge bistånd. De mottagarländer som får bistånd har oftast inte bara ett utan en lång rad med givarländer, som ger bistånd - med ibland helt olika krav. Detta gör att effektiviteten minskar när väl biståndspengarna når fram.
Jag pläderar för ett betydligt större ägarskap hos mottagarländerna. Vi kan ställa högre krav på mottagarländerna vad gäller till exempel mänskliga rättigheter och antikorruption men vi måste också ge dem större handlingsfrihet att själva kanalisera biståndet. Samtidigt måste det bli en bättre samordning hos givarländerna. En viktig faktor är arbetsfördelning mellan givarna. Här är Sverige pådrivande och de flesta EU-länder är av samma uppfattning. Syftet med biståndet är ju att det ska göra nytta och skapa en miljö för investeringar, företagande, jobb och tillväxt. Det kan bara ske om mottagarländerna har egen kapacitet och själva definierar en utvecklingsvision för sina länder.
En intressant utveckling är att nya aktörer tillkommer. Privata aktörer är ett välkommet tillskott men ställer inte alltid krav på exempelvis mänskliga rättigheter. Detta tycker jag är viktigt att bevaka. Andra som är med här i Accra är det civila samhällets aktörer. Det ger hopp om en bättre framtida samordning.
Efter mötet i Accra följer under hösten två andra viktiga högnivåmöten. FN har möte i New York i slutet på september som rör de så kallade millenniemålen. Även högnivåmötet i Doha i Quatar i slutet på november har stor bäring på om vi ska lyckas att få bättre resultat av världens samlade bistånd.
Parallellt med dessa stora, ibland mycket tekniska möten finns också utrymme för nyskapande utanför de traditionella arenorna. Vi följer alla den spännande presidentvalskampanjen i USA. Snart tillträder också en ny EU-kommission. Oavsett vem som vinner presidentvalet i USA och vilka som tillträder i EU är detta ett utomordentligt tillfälle att ge stimulans och påverka kommande beslutsfattare på båda sidor Atlanten.
Jag har därför tagit initiativ till ett av flera möten med forskare och företrädare för bland annat de båda amerikanska partierna i USA men också flera inflytelserika personer i Europa. Vi kommer att träffas i Stockholm under hösten för att diskutera just bättre bistånd och mer samarbete i världen kring gemensamma utmaningar.
Jag har tidigare sagt att Sverige är något av en stormakt inom utvecklingsområdet, ett "G8-land". Detta förpliktigar också. Vi är ofta ett föredöme eller ett föregångsland men det ställer också krav att ligga i framkant och ta initiativ.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister