I förra veckan var jag i New York för att delta i FN:s möte om uppföljning av milleniemålen om halverad fattigdom till år 2015. Den svenska regeringen bedriver redan i dag ett stort och högt prioriterat arbete för att bekämpa världsfattigdomen.
Sverige satsar 1 procent av sin BNI på bistånd och är ett av få länder som överträffar FN:s norm om 0,7 procent. När biståndet nu ökas till 34 miljarder kronor, är jag den biståndsminister som har att hantera Sveriges största biståndsbudget någonsin. Men fattigdomsbekämpning är inte en enda åtgärd utan behöver genomdrivas på flera sätt. Alliansregeringen är tydlig med att fattigdom inte bara handlar om materiella resurser utan även om brist på frihet, makt, inflytande och säkerhet.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har sedan länge ett tydligt genomslag i det svenska utvecklingssamarbetet. Ett uttryck för detta är Sveriges ansträngningar att bidra till att FN:s millenniemål uppnås. Dessa mål kan ses som konkretiseringar av centrala ekonomiska och sociala rättigheter, som rätt till utbildning och hälsa. De är nödvändiga - men inte tillräckliga - om vi ska klara kampen mot fattigdomen.
Därför skärper vi nu det svenska demokratibiståndet som en central del i kampen mot fattigdomen, trots att demokrati inte är ett av millenniemålen.
Alliansregeringen gör klart att svenska insatser ska ta avstamp i ett oförtröttligt engagemang för de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Utsikterna att förbättra mödrahälsovården inte är särskilt goda så länge kvinnor förtrycks och inte har möjlighet att välja sina beslutsfattare. Inställningen till HIV och aids kan knappast förändras i länder där yttrandefriheten är kraftigt beskuren.
Kvaliteten på utbildningsväsendet kan inte mätas i antalet utbildade läkare så länge skolelever inte vågar säga sin mening. Om regeringar i våra samarbetsländer omöjliggör demokratiska val kan fattiga människor inte ställa krav på vilken typ av stöd landet behöver.
Om pressfriheten inte tillåts kan fria medier omöjligen avslöja missförhållanden som håller kvar människor i fattigdom. Att de medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna - som yttrande-, mötes- och pressfrihet, rätten till fria val och skydd mot diskriminering - förverkligas är med andra ord avgörande för att bygga fungerande demokratier och klara kampen mot fattigdomen.
Det är en inriktning som av uppenbara skäl inte alltid gillas av odemokratiska samarbetsländer, men som just därför måste tillämpas systematiskt i utformningen av svenska insatser.
Vi är också tydliga med att svenskt demokratibistånd ska ställa demokratiseringens aktörer i centrum. För demokratisering är bara möjlig om de som tror på demokratin kämpar för den. Utan ett tydligt stöd till modiga demokratikämpar på Kuba, i Vitryssland och Burma kan vi inte säga att vi gjort vårt yttersta för att uppnå biståndets övergripande mål - att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Ytterst handlar det om att diktaturer ska vara rädda för svenskt bistånd.
Vi i Sverige har ett arv av engagemang i frihet för andra folk. Som exempel känner jag stolthet att ha varit en av alla de som aktivt tog ställning för de baltiska folkens självklara kamp för frihet och demokrati i början på 1990-talet. Medborgerligt engagemang kan räcka långt.
Sverige ska vara en megafon för frihet och demokrati som aldrig tystnar, som ekar från Motala till Minsk, från Krokek till Khartoum, från Vadstena till Vladivostok och hela vägen tillbaka.
Gunilla Carlsson
biståndsminister