Världens länder agerar på olika sätt för att möta denna dystra utveckling. Regeringen ser fattigdomsbekämpning som en moralisk och strategisk global utmaning, speciellt när den ekonomiska nedgången slår mot de allra fattigaste.
Jag tror att många känner till mitt engagemang för att biståndsinsatser verkligen ska göra nytta. Sedan alliansregeringen tillträdde har ordning och reda och resultat i biståndet varit en ledstjärna. Jag har ofta talat om mitt dubbla ansvar. Att biståndet verkligen når fram och bidrar till förändring men också att de svenska skattebetalarna ska veta att pengarna gör nytta.
Trots allt reformarbete regeringen genomfört har jag ändå inte full vetskap om allt bistånd verkligen kommer fram och vilka resultat som uppnås.
Den senaste tiden har två fall uppmärksammats. Det första exemplet är ett mejeriprojekt i Makedonien som kollapsat. Sverige var där engagerat via Swedfund, ett statligt biståndsfinansierat riskkapitalbolag. Swedfund var en av flera intressenter tillsammans med lokala bönder som gick miste om pengar i detta projekt. Nu pågår en utredning huruvida brott har begåtts av mejeriföretaget.
Det andra är där svenska kommuner har sökt medel för aktörssamverkan med motsvarigheter i utvecklingsländer. Jag själv tror på nyttan av att kommunala erfarenheter tas tillvara i utvecklingssamarbetet. Hur lokal demokrati och ansvarsutkrävande kan stimulera till bättre levnadsvillkor i fattiga länder men också då jag ser hur kommunala erfarenheter av servicelösningar efterfrågas. Exempelvis är Mjärdevi, med sitt kretsloppstänkande kring avfall och energi, något som många länder och städer i utvecklingsländer är mycket intresserade av.
Jag blir därför upprörd när jag ser hur exempelvis socialdemokratiskt styrda Sigtuna har sökt och fått beviljat pengar för golfbaneutbyte med en stad i Kina. Jag vet att Sigtunafallet är ett undantag men det föranleder mig att med ansvariga på Sida reda ut om vi behöver skapa skarpare regelverk och rutiner.
Dessa båda exempel utgör endast betydligt mindre än en procent av biståndet men förtjänar ändå exponering och granskning. Media och även allmänhet kan enkelt granska och begära ut i princip allt material från svenska kommuner och även från svenska statliga bolag. Det är bra och ett av fundamenten i vår demokrati.
Men det är alltför svårt att följa alla beslut, redovisningar, rapporter eller all annan dokumentation inom huvuddelen av det svenska biståndet. Det sker nämligen oftast genom stora hjälporganisationer, eller till länder med helt annan förvaltningstradition än den svenska.
Jag är inte nöjd förrän vi har ett bistånd som gör det möjligt för vem som helst, och särskilt människor i våra mottagarländer, att enkelt ta reda på vem som gör vad i biståndet.
Min övertygelse är att transparens är en nödvändig förutsättning för att komma till rätta med allt från korruption till bättre resultatredovisning av biståndsmedel. Därför har jag nu tagit ett initiativ som jag kallar "öppna biståndet" där jag söker efter vägar att ytterligare öka genomlysningen av det svenska biståndet.
Att ta ansvar för biståndet är att agera för att förbättra användningen av svenska medborgares skattemedel som ska komma fattiga människor tillgodo. Mitt mål är att ta detta ansvar.
Gunilla Carlsson