Gunilla Carlsson: Mina tankar går till kvinnan som tvingas föda barn i en vägspärr.

När vi nu inleder ett nytt år går mina tankar till människor jag mötte på mina resor under året som gick - till Afghanistan, Sudan och på Västbanken. Till barnet som tillbringar sin femte nyårsafton i ett flyktingläger i Darfur. Till mannen i Betlehem som än en gång argumenterar med en israelisk militärpolis om att få tillträde till sin egen mark och till kvinnan som tvingas föda barn i en vägspärr. Till kvinnorna, barnen och männen som lemlästas av minor på den afghanska landsbygden.

Linköping2008-01-03 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När vi nu inleder ett nytt år går mina tankar till människor jag mötte på mina resor under året som gick - till Afghanistan, Sudan och på Västbanken. Till barnet som tillbringar sin femte nyårsafton i ett flyktingläger i Darfur. Till mannen i Betlehem som än en gång argumenterar med en israelisk militärpolis om att få tillträde till sin egen mark och till kvinnan som tvingas föda barn i en vägspärr. Till kvinnorna, barnen och männen som lemlästas av minor på den afghanska landsbygden.

Varje möte med en annan människa - oavsett om det är i Vadstena eller på Västbanken - påminner mig om mitt dubbla ansvar som biståndsminister, gentemot såväl den svenska skattebetalaren som kvinnor och män i länder som lever långt borta från vår trygghet. Jag kan aldrig komma ifrån att mitt uppdrag i grund och botten bygger på en skyldighet att uppnå resultat. Med resultat menar jag att bidra till verklig utveckling, att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.

Samtidigt måste jag vara realist. Även med en stor budget kan Sveriges bistånd aldrig rädda hela världen. Endast biståndsmiljoner kan inte minska lidandet, stoppa konflikterna, råda bot på fattigdomen och skapa utveckling. Men som en del i en samlad svensk politik för global utveckling, och som en del i en internationell kraftsamling med säkerhetsinsatser, aktiv diplomati, konsekvent tillämpning av internationell rätt så ökar chanserna till framgång dramatiskt.

Alliansregeringen har redan åstadkommit mycket. Jag var stolt över att i augusti kunna presentera resultatet av det hårda och intensiva arbete som landfokuseringen innebar - en uppstramning av det bilaterala utvecklingssamarbetet, unikt i svensk utvecklingspolitik. En så stor förändring har aldrig gjorts tidigare. Samtidigt har vi, även om det inte rönt samma uppmärksamhet, tagit viktiga steg framåt när det gäller det multilaterala utvecklingssamarbetet och styrningen av biståndet. Och vi har tydliggjort våra tematiska prioriteringar, så att det inte ska råda någon tvekan om Sveriges engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat. Men vi måste göra ännu mer.

Sverige är och förblir en av de viktigaste aktörerna i utvecklingssamarbetet på den internationella arenan. Det innebär att vi har ett särskilt ansvar att ständigt fråga oss: Gör våra insatser verkligen nytta? Bidrar vi till att skapa förutsättningar för människor att lyfta sig ur fattigdom? Om svaret är nej, måste bristerna redas ut och våra insatser eller arbetssätt förändras.

Jag har sedan min första dag som biståndsminister prioriterat arbetet med att skapa ordning och reda i det svenska biståndet. Vi kan aldrig acceptera fusk, oegentligheter och slarv. Men biståndets uppgift är större än att förebygga och bekämpa korruption. Den allra främsta uppgiften är att säkerställa att Sverige gör rätt saker på rätt sätt.

Mitt nyårslöfte som biståndsminister är därför att fortsätta att arbeta för en samlad svensk utvecklingspolitik som bidrar till att göra världen bättre och för ett bistånd som gör nytta där det behövs allra mest. När nyårsklockorna ringer nästa gång vill jag vara säker på att det svenska biståndet gjort rätt saker på rätt sätt för att barnet i Darfur, mannen i Betlehem och kvinnan i Mazar-e-Sharif ska kunna förbättra sina liv.

Läs mer om