Utveckling handlar i slutändan ganska lite om bistånd. De grundläggande krafterna bakom utveckling är desamma i Afrika som i Sverige. Vi är lika men har olika förutsättningar. En mamma i Norrköping och en mamma i Bukavu vill båda att deras barn ska få en så bra utbildning som möjligt. En småföretagare i Accra har i grund och botten samma drivkrafter som sin kollega i Vadstena. En äldre man, vare sig han bor i Östergötland eller i Guangdong, oroas av miljöförstöringens konsekvenser. Det främsta hindret för utveckling är brist på frihet att förverkliga sina drömmar.
Insikten om att ingen utveckling är möjlig utan att individens potential tas tillvara vägleder alliansregeringen såväl i vårt arbete för ett bättre Sverige som för en bättre värld. Vi får aldrig glömma att det är människors ambition och kreativitet, och förmåga till samarbete och ansvarstagande som driver utveckling.
Många av de största globala utmaningarna påverkar enskilda människor såväl i Sverige som i länder långt bortom Sverige. Organiserad brottslighet, smittsamma sjukdomar, klimatförändringar, miljöförstöring, konflikter och terrorism är exempel på gemensamma utmaningar. De kan bara mötas med gemensamma ansträngningar.
Syftet med en modern politik för global utveckling måste ytterst vara att bidra till tillväxt och att utvidga människors frihet. Det kräver att hinder som fattigdom, tyranni, begränsade ekonomiska möjligheter, social misär, eftersatta offentliga tjänster och förtryck elimineras.
Därför vill jag komma bort från stuprörstänkandet. Det krävs därför att hela regeringen engageras i en globaliseringpolitik för ökad frihet - där handels-, migrations-, miljö-, jordbruks-, försvars- och socialpolitiken precis som biståndspolitiken har en roll. Varje minister måste ställa sig frågan: Hur bidrar mitt politikområde till att möta de globala utmaningarna i samverkan med andra? Sveriges politik för global utveckling, som antogs av riksdagen år 2003, tar fasta på detta gemensamma ansvar. Nu ska alliansregeringen precisera och konkretisera denna politik. Jag ansvarar för att samordna det arbetet.
Det krävs dessutom en aktiv EU-politik som tar fasta på EU:s roll som global aktör och normsättare. De globala konsekvenserna av EU:s gemensamma jordbrukspolitik får naturligtvis följder för EU:s förmåga att bedriva ett trovärdigt utvecklingsarbete. Det går inte att ta med ena handen och ge med den andra.
År 2010 är jag övertygad om att Sveriges utvecklingspolitik är ett bra exempel på hur ett politikområde kan utvecklas och göras relevant. Det kan bara ske genom att alla berörda politikområden, inte bara biståndet, bidrar till en rättvis och hållbar utveckling på frihetlig grund.