I slutet av maj riktades världens blickar mot Stockholm för den internationella konferensen om utvecklingen i Irak och FN:s växande roll i landet.
Jag är speciellt glad att kvinnors ställning i det irakiska samhället kom med på dagordningen. Regeringens enda officiella arrangemang, som gjordes i anslutning till konferensen, var ett seminarium där jag tillsammans med organisationen Kvinna till Kvinna tog upp frågan om kvinnors rätt. Medverkade gjorde tre kvinnorättsaktivister från Irak. Deras raka beskrivning av hur utsatta kvinnor är i Irak, skapade en nödvändig uppmärksamhet i frågan.
För mig är detta ett konkret sätt att försöka påverka. I slutdeklarationen fanns formuleringar med om vikten av kvinnors deltagande för återuppbyggnaden i Irak.
Att Sverige har möjlighet att stå värd för en stor internationell konferens har betydelse. Runt konferensen fick jag själv möjlighet att bland annat prata med USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och inte minst FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Generalsekreteraren och jag träffades i Rangoon veckan innan vid givarkonferensen om den fruktansvärda naturkatastrofen i Burma.
Jag har all anledning att uppmuntra Ban Ki-moons personliga engagemang i den nu pågående Burma-krisen. Hjälpbehoven är stora, förtrycket verkar tyvärr öka och befolkningen i Burma lever i en dubbel katastrof. Ban Ki-moon framförde ett tack till Sverige och våra ansträngningar att bidra till ökat tryck på regimen för att få in hjälp i Burma.
Det är en märkligt kontrast att här hemma mötas av socialdemokratisk kritik. När Thomas Bodström tyckte vi skulle bojkotta OS i Kina, ville Tibets andlige ledare Dalai Lama tvärtom att världen ska delta i OS. Och medan Kent Härstedt ogillade att biståndspengar användes till Irakkonferensen, så tackade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för det svenska värdskapet. Jag har valt att lyssna på Dalai Lama och Ban Ki-moon och tycker att socialdemokraterna är väl trångsynta i sina uppfattningar.
Alliansregeringen genomför nu genomgripande reformer för att åstadkomma resultat och därmed värna biståndets legitimitet. Socialdemokraterna väljer att bortse från denna politikförnyelse och använder istället svepande ord som urholkning och mixtring. Jag kan konstatera att jag förvaltar mer biståndspengar än någon socialdemokratisk biståndsminister någonsin gjort, vilket också förpliktigar till god kontroll och uppföljning.
Därför går vi nu i Sverige från en utbetalningspolitik till en utvecklingspolitik. Jag har formulerat ett dubbelt ansvar; som biståndsminister har jag ett ansvar för att biståndet gör nytta genom att nå de fattiga kvinnorna, männen och barnen runtom i världen med ett parallellt ansvar gentemot de svenska skattebetalarna att biståndet når fram och ger resultat.
Med mitt och regeringens arbete är jag övertygad om att Sveriges bidrag till en rättvis och hållbar global utveckling blir betydligt mer verkningsfullt än socialdemokraternas gamla politik. Detta ämne var passande nog också årets avslutade riksdagsdebatt för min del. Nu längtar jag precis som många andra till en del ledighet. Jag vill då också passa på att önska alla läsare en riktigt skön sommar!
Gunilla Carlsson, biståndsminister