Förr var det naturligt att i första hand engagera sig i vad som hände hemma eller i granngården. I bästa fall sträckte sig intresset till andra delar av Sverige.
Men nu räcker det inte längre med att låta omvärlden utgöras av det egna hemmet, det egna landskapet eller det egna landet. I dagens värld måste engagemanget vara globalt. Världen har krympt. När förtrycket flyttar sig längre bort från oss får inte det bli en ursäkt för att inte längre bry sig. Internationellt engagemang är inte bara en moralisk skyldighet.
Utvecklingen i länder som för 50 år sedan bara var exotiska namn på kartan påverkar i dag vår vardag. När knarkbaroner får fritt spelrum i en sönderfallande stat på andra sidan jordklotet letar sig narkotikan förr eller senare också fram till svenska städer. När ofrihet och brist på utveckling i ett land söder om Sahara leder till etniska konflikter - ja, då får det kanske samma dag konsekvenser för relationerna mellan grannar i en svensk förort. När klimatet förändras i allt snabbare takt drabbar det både de barn som kommer att födas och växa upp i Vadstena och i Dhaka.
Det är hög tid att ta inte bara det svenska, utan också det globala utanförskapet, på allvar. Utanförskapet skapas av ofrihet, konflikter och fattigdom.
Människor i ofria länder blir inte friare av att isoleras. Slutna länder möts bäst med öppenhet. Kineserna blir inte friare av att vi bojkottar OS. Jag hör till dem som tror att det är genom kontakter och handel som vi bäst främjar en demokratisk utveckling i Kina. Öppenhet ska kombineras med tydlighet om att vi ställer krav på att de mänskliga rättigheterna respekteras.
Krig och konflikter permanentar underutveckling genom att hålla kvar människor i fattigdom och utanförskap. Därför är säkerhet en förutsättning för utveckling på samma sätt som utveckling är en förutsättning för säkerhet. I byar i Sudan och Afghanistan kan föräldrar inte låta sina barn gå i skolan av rädsla för vad som kan hända dem på vägen dit.
Inom mitt eget ansvarsområde på utrikesdepartementet ser vi nu över det svenska biståndet så att det gör verklig skillnad för dem vi vill hjälpa. Och bidrar till att skapa bättre förutsättningar för människor att lyfta sig ur fattigdomen.
I Sierra Leone dör vart fjärde barn innan det hinner fylla fem år. I Zambia är mellan 15 och 20 procent av kvinnorna som besöker mödravårdsmottagningen på universitetssjukhuset i Lusaka hiv-positiva. Då är det ett hån mot människorna i Sierra Leone och Zambia - men också mot svenska skattebetalare - att konstatera att lyxvillor i stället för skolor byggts för biståndspengar. Då är det ett dubbelt svek att konsulter visar sig ha fått ersättning under flera år utan att någon vet för exakt vad.
Biståndet kan, rätt använt bidra till en bättre och tryggare värld för våra barn och barnbarn. För kvinnorna och männen i länder som Bangladesh, Burundi och Bolivia - genom att hjälpa dem att med egna krafter skapa sig en människovärdig tillvaro. Biståndet kan bidra till att bygga de institutioner som krävs för att föra samhället framåt. Biståndet kan se till att den många gånger bortslösade potential som hälften av jordens befolkning - kvinnorna - besitter, tas tillvara.
Vårt engagemang får inte stanna hemma.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister