Befolkningen är den viktigaste faktorn i ekonomins utveckling. Beräkningar inom Riksbanken för några år sedan tydde på att arbetsutbudet skulle minska med 0,4 procent om året de närmaste årtiondena. Eftersom arbetsutbudet och produktiviteten är de två viktigaste tillväxtfaktorerna skulle ett minskat arbetsutbud pressa tillväxten nedåt.
Kan man göra något åt det? Det finns två vägar. Den ena är att lura demografin: födelsetalen slår inte automatiskt igenom i sysselsättningen, under 1960- och 1970-talets generationsväxling gick det att mobilisera nya reserver invandrarna, bondbarnen och kvinnorna. Den andra är att underlätta produktivitetsökningar, för att parera neddragningen av arbetsutbudet. Ju mer jag grävde i dessa båda frågor, desto oftare stötte jag på frågan om alkohol i arbetslivet. Missbruket påverkar antalet arbetade timmar om man närmare granskar ohälsotal, långa sjukskrivningar och förtidspensioner, så skvimpar det ofta alkohol under ytan.
Men alkohol har antagligen också betydelse för produktiviteten. Långt fler än missbrukarna arbetar sämre med alkohol och dess efterverkningar i kroppen. Riskbrukarna de som dricker mycket utan att ännu ha blivit missbrukare eller beroende är betydligt många fler än missbrukarna. I våras samlade jag några slutsatser i boken Alkoholen, samhället och arbetslivet (SNS Förlag):
* För samhällsekonomin får individernas missbruk påtagliga återverkningar. Alkoholen finns med som en faktor vid olyckor, brott, familjeproblem, sjukskrivning, förtidspensionering och dödsfall i förtid. De kalkyler som gjorts i olika länder tyder på att kostnaderna uppgår till mellan 1 och 3 procent av bruttonationalprodukten, det vill säga minst 30 miljarder för Sveriges del.
* Alkoholen drabbar arbetslivet främst genom produktionsbortfall (sjukskrivningar, förtidspensioner) och sämre produktivitet (baksmälla, långvarigt nedsatt arbetsförmåga), men också genom arbetsolyckor och kostnader för rehabilitering i vid mening.
* I skriften skiljer jag mellan brukare, riskbrukare, missbrukare och beroende. Riskbrukarna dricker så mycket att de kan få problem, missbrukarna är så stora konsumenter att de redan har det. Forskningen tyder på att relativt begränsade insatser frågeformulär och blodprov, som följs upp med kort rådgivning kan påverka många riskbrukares drickande. Många av dem som under en tid haft problem medalkohol har klarat av att komma tillbaka utan professionell hjälp. Självläkningen understryker vikten av tidiga impulser till riskdrickarna.
* En rimlig bedömning är att 3-4 procent av de vuxna dricker så mycket att de kan räknas som beroende eller missbrukare, medan ytterligare 7-8 procent kan räknas som riskbrukare. Den som dricker mindre än 15 centiliter ren alkohol i veckan ett par flaskor vin brukar räknas som måttlighetsbrukare.
* Arbetsplatserna är ett av de områden där man tidigt kan upptäcka och påverka dem som börjar få bekymmer med alkohol. Ytterst är det individen som måste vara motiverad och själv ta ansvaret om åtgärderna ska ge resultat.
* Inte minst erbjuder arbetsplatserna en möjlighet att nå riskbrukarna, till exempel i samarbete med företagshälsovården. I detta kan de fackliga organisationerna och skyddsombuden spela en viktig roll. Erfarenheterna av Folkhälsoinstitutets riskbruksprojekt är lovande. Sådana insatser har ett värde som går utöver effekterna i arbetslivet.
Gunnar Wetterberg