Lärarrekryteringen är nyckeln till Sveriges framtid. Det går inte att ropa på fler civilingenjörer och blunda för lärarlönerna. Vem ska väcka lusten till matematiken? Om svaret inte är föräldrar, syskon eller vänner, så har i alla fall skolan chansen. Den brinnande läraren har fått många av oss att tända för sitt ämne. Frågan är bara om han eller hon undervisar i matte, no eller teknik.
De senaste årtiondena har söktrycket i just sådana ämnen dalat. En viktig del av förklaringen kom med Saco:s senaste livslönerapport (Ljunglöf, 2011). Lärarna kan nätt och jämnt räkna hem sin utbildning, jämfört med dem som börjat arbeta direkt efter skolan.
Det är illa nog. Men lärare är ett vitt begrepp. För läraren i matte eller naturvetenskap är gapet besvärande stort mot andra med samma utbildning. Hade hon blivit civilingenjör eller läkare skulle hon ha hört till de akademikergrupper som får bäst betalt för sin utbildning. Därför har skolan lättare att locka till sig duktiga samhällsvetare och humanister än naturvetare och tekniker.
Lärarnas löner har slirat utför i årtionden. Det har inte så mycket med huvudmannaskap att göra. De statliga årtiondena från 1970 till 1990 sjönk lärarnas reallöner med ett par procent om året. Att den bäst betalda tiondelen gymnasielärare i dag ligger strax under 33 000 kr i månaden är hårresande (snittet ligger på 28 804 kr). Det är orimligt lågt för vad som rimligen är de skickligaste och mest erfarna utövarna av ett viktigt akademikeryrke.
Hur kommer man tillbaka? Det är viktigt och nödvändigt med ett bra läraravtal nästa gång, men det räcker inte. Den samhällsekonomiska balansen sätter gränser för hur mycket enskilda avtal kan ge i generella lyft.
Därför måste alla enskilda kommuner ta sitt eget ansvar. Alldeles för många kommuner har valt att lägga lyften så nära avtalets lägstasiffra som möjligt. Den sortens "smartness" har urholkat respekten för avtalen och bidragit till den lönemässiga kräftgången. Fortsätter man på det sättet kommer utarmningen av söktrycket att fortsätta.
Nu måste man göra tvärtom. Utöver det centrala avtalet måste ansvarsfulla kommuner ge sina rektorer ytterligare löneutrymme att spela med. För den svenska teknikutvecklingens skull måste kommunerna inse att "lägst" är alldeles för lågt. Varje kommun har full frihet att lägga sig både två och tre procentenheter högre än den centrala uppgörelsen.
Den friheten borde de använda till att betala mer till bristämnena och till de skickligaste pedagogerna. Kloka kommuner borde lova att den individuella lönesättningen ska höja lönen för duktiga lärare till 45 000 kr de närmaste åren. Då ökar chansen att fler elever upptäcker naturvetenskap och teknik. Den satsningen kommer också att gynna kommunen - i dragkampen om flyttarna håller allt fler föräldrar reda på vilka kommuner som satsar på sina skolor.