Välfärdens framtid framställs ofta som valet mellan pest och kolera. Antingen kraftigt höjda kommunalskatter eller drastiska nedskärningar.
Så illa behöver det inte bli. Den springande punkten är hur många som arbetar. Generationsväxlingen efter fyrtiotalisterna innebär i och för sig ett kraftigt motlut. Befolkningen i de aktiva åldrarna minskar. Häromåret räknade Riksbanken på siffrorna, och kom fram till att arbetsutbudet skulle minska med 0,4 procent om året från 2010 till 2050 - i 40 års tid! Något sådant har vi inte varit med om i Sveriges moderna historia. Det är allvarligt, eftersom de offentliga välfärdssystemen vilar tungt på arbete, skatter och sociala avgifter.
Men det finns en tredje faktor att ta hänsyn till. Det är sysselsättningen som räknas, inte demografin i sig. Och det är inte första gången vi går igenom en generationsväxling. Sekelskiftets kullar var ännu större än fyrtiotalisterna (även om en del emigrerade), de som föddes på 1930-talet ännu färre än 1975-1985 års kohorter.
Ändå kommer vi inte ihåg några demografiska katastrofer från den växlingens arbetsmarknad - helt enkelt därför att de inte inträffade. 1960- och 1970-talens lärdom var att förbisedda reserver kan motverka nedgången i arbetskraftsutbudet. Italienare, finnar och jugoslaver fyllde ut när svenskarna inte räckte till. Den nya jordbrukspolitiken drev in böndernas barn till städerna. Och andelen förvärvsarbetande kvinnor fördubblades på 50 år, från 40 procent 1950 till närmare 80 procent i dag.
För de närmaste årtiondena pekar jag i "Efter fyrtiotalisterna" (Kommunlitteratur) på tre stora möjligheter:
* Ohälsan. Flera hundratusen har ställts vid sidan av arbetslivet genom långa sjukskrivningar och förtidspension. Det viktiga är att bromsa inflödet i ohälsa. Erfarenheten visar att arbetsbyte ofta är den bästa medicinen. Men den långvariga ohälsan är ganska ofta förknippad med missbruk. En undersökning häromåret tydde på att det skvimpar alkohol under ytan i 30-40 procent av besluten om förtidspension. Det är inte lätt att säga "jag tror att du dricker mer än vad som är bra för dig" till en kollega, men det hör till chefens medmänskliga ansvar.
* Trösklarna till arbetsmarknaden. Under de senaste årtiondena har det blivit svårare att ta sig in i arbetslivet. När jag slutade skolan i början av 1970-talet och inte visste vad jag skulle göra gick jag ner på Malmö Allmänna Sjukhus. Dagen efter var jag sjukvårdsbiträde. Jag hade ingen aning om vad jag skulle utsätta patienterna för, men det behövdes inte: kurs på kurs på kurs - om jag inte hade fått sparken för att jag uppviglade personalen på lungkliniken skulle jag så småningom ha blivit undersköterska. Men i dag finns det knappt några biträden kvar inom akutsjukvården, och likadant är det på många andra områden. Det drabbar skoltrötta 16-17-åringar lika väl som nyanlända invandrare. År 2005 fick nästan 5 000 förtidspension innan de fyllt 30 år, de flesta med bara grundskola eller misslyckat gymnasium. Arbetsmarknaden behöver fler ingångsjobb, dit man kan komma utan så mycket utbildning eller erfarenhet, där arbetsgivaren tar ansvaret för inskolningen och lönen de första åren sätts därefter.
* Längre tid i yrkeslivet. År 1913 var Sverige det första landet i Norden som införde allmän folkpension. Pensionsåldern sattes till 67 år, medellivslängden var 55 år. Om vi skulle behålla de proportionerna i dag skulle pensionsåldern hamna bortåt 93 år. Det är lite ljug med statistik - en viktig del av den ökade medellivslängden berodde på att vi pressade barnadödligheten genom att lägga VA-nät i seklets början - men under 1900-talet har det blivit regel med 10-15 friska år efter pensionen. Under 1980- och 1990-talen sjönk den faktiska pensionsåldern stadigt, men de senaste åren har den vänt uppåt igen. Det är en av statistikens mest glädjande siffror!
Gunnar Wetterberg