Nu är det mer komplext. Fler och fler arbetare är tjänstemän. I våras var jag på fackklubbsmöte på Scania med flera hundra deltagare - civilingenjörer och andra högutbildade.
I allt högre grad blir arbetarna dessutom kapitalägare. Pensionsbolagen och sparfonderna väger allt tyngre. Tre-fyra procent av lönesumman går till sparande i avtalspensioner. Mycket av detta investeras i aktier. Det är löntagarfonderna 2.0, men nu med både fackens och arbetsgivarorganisationernas välsignelse.
Som tydligast är ändå kluvenheten via bostäderna. När fyrtiotalisterna köpte villor och bostadsrätter var lånen subventionerade och inflationen åt upp skulden. I dag är räntan mycket drygare att betala. De arbetande har blivit kapitalförvaltare, lånen en faktor i lönebildningen.
Tänk lån på två miljoner. Tänk lön på 35 000, gånger två. Det är inte alltför ovanligt bland hushåll under 45. Visst vore det roligt att få del av en allmän löneökning på fem procent! Men om Riksbanken då höjer räntan en procentenhet mer än den annars skulle ha gjort, så blir det inte mycket kvar av glädjen.
Tvärtom. Löneökningen ger 1 750 kr i månaden efter skatt, men den jämkade räntekostnaden stiger med nästan 1 200 kr. Inflationen på två procent äter upp resten av hushållets ökade köpkraft, och mer än det. Räntan bromsar in aktiviteten och löneökningen urholkar konkurrenskraften, vilket slår mot hela ekonomin och sysselsättningen.
Det vet kloka förhandlare. Därför har konkurrenskraften förstärkts och reallönerna ökat sedan nittiotalskrisens tillnyktring. Ägarna borde tacka och ta emot. Men i dag är det just ägarna och ledningarna som skapar de största problemen.
Dels löner och bonusar. När överbelastade eller avdankade vd:ar sitter i varandras styrelser och borstar kompisarna på ryggen, då blir kraftiga höjningar och pensioner för ledningar i krisföretag svåra att smälta.
Dels dålig avtalsvård. Det är det värsta problemet. Allt fler fack går med på att förhandla lokalt, ofta också individuellt. Var och en ska få lön efter sitt bidrag till helheten. Det är bra för produktiviteten. Då har man också råd med högre löner. De fem procenten är inte alls orimliga, om det kommer tre-fyra procents ökad produktivitet ovanpå inflationen.
Men en del arbetsgivare gör inte så. Deras organisationer sjunger den individuella lönebildningens lov, men några medlemsföretags dumsnåla kalkyler tar över. De sätter sina löner så lågt som avtalen medger, kollektivt som aldrig förr.
Då blir medlemmarna förbannade. Det slår igenom i fackens krav. Arbetsgivare som tänjer sifferlösa avtal till nollavtal är det största hotet mot måttfullheten. Fördärva det inte. Ansvarsfull lönerörelse annonserar Svenskt Näringsliv på di.se. Måtte direktörerna själva läsa - och begripa!