Pengar är en av mänsklighetens mest geniala uppfinningar, kredit kommer inte långt efter. Med pengarna blev det lättare att byta varor och tjänster; med krediten kan vi mobilisera resurser som annars låg för fäfot.
Haken är att båda uppfinningarna rymmer så många finurliga möjligheter till utveckling att vi gång på gång ställs inför nya möjligheter som vi inte riktigt behärskar. Finanshistorien är full av innovationer som först hamnar i diket, ibland drar hela ekonomin med sig - och så tar det några år innan den lyckas kravla sig upp igen.
Men dikeskörningarna är värda besväret. Ofta lär sig ekonomin något av misstagen; och med ett starkare kreditväsende utvecklas hela näringslivet bättre. I dessa tider kan det vara trösterikt. De senaste åren har jag frossat i Riksbankens historia. Boken heter Pengarna och makten (Atlantis; finns även i engelsk översättning), men rubriken kunde lika gärna ha varit Från kris till kris.
För det är vad historien handlar om. Riksbanken är den äldsta centralbanken i världen. Det hela började med Johan Palmstruchs Stockholms Banco 1656, men sedan den havererat efter den första moderna sedelutgåvan i Europa tog rikets ständer - dock ej bönderna - över 1668. Riksdagen vågade inte anförtro banken åt Karl XI:s förmyndarregering (med ärkeslösaren Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen), utan lade den under sin egen domvärjo. Det är en säregen konstruktion, flera sekler före diskussionen om centralbankernas självständighet, som Sverige och Finland är ensamma om.
Att vara först betydde också att göra många misstag. Riksbankens historia är en lång lärandets historia. Den flätas in i den politiska utvecklingen - Karl XII lånefinansierar tåget till Poltava, Hattarna låter sedelinflationen skena för att betala manufakturerna och krigen mot Ryssland och Polen, Bellman analyserar deflationskrisen 1767-1769 i epistel nr 23, Anckarström förklarar att han sköt Gustaf III därför att kungen dribblat med sedlarna, Karl XIV Johan krånglar sig ur det mesta av utlandsskulden 1812, på 1930-talet pressar statsminister Ekman banken att låna pengar till Kreuger?
Framförallt är bankens historia djupt inflätad i det svenska näringslivets utveckling. Praktiskt taget alla epoker passerar revy; att banken kom igång berodde på Oxenstiernas och De Geers försök att manipulera världsmarknaden med kopparplåtarna, järnets brukspatroner drev igenom utlåningen på frihetstiden, 1800-talet börjar med kanaler och fortsätter in i den moderna centralbanken 1897, navet i ett av Europas mest utvecklade affärsbankssystem - men först efter en lång strid med A.O. Wallenberg och de enskilda bankerna.
Det är inte alltid aktörerna inser sitt långsiktiga bästa - på 1950- och 1960-talet gynnar penningpolitiken bostadsbyggandet på nyföretagandets bekostnad - men även av misstagen finns det något att lära. Om man ska gissa vad dagens kris kan lära ut, så undrar jag om inte Bill Whites varning för inflationsfixeringen kommer att sätta spår.
White - som är chefsekonom vid Bank for International Settlements i Basel, centralbankernas centralbank - påpekade redan för några år sedan att man mycket väl kan ha låg inflation samtidigt som aktiviteten i ekonomin är hög, den här gången tack vare att de nya ekonomierna pressade priserna. Om centralbankerna då sätter räntan efter inflationen blir pengarna för billiga, och priserna på värdepapper och fastigheter skenar. Något år senare fick han alltför rätt. Kanske betyder det att centralbankerna kommer att vidga perspektivet på hur räntan ska sättas i framtiden, och vara beredda att höja även för att bromsa bubblor.
Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef, Saco