De senaste åren har "lyckoforskningen" blivit en ny gren inom nationalekonomin. Britten Richard Layard, sedan länge en av världens främsta arbetsmarknadsekonomer, hörde till de första med boken "Happiness. Lessons from a new science".
Några av Benthams kritiker menade att lyckan är konstant och inte låter sig ökas. Några går på små moln, andra är ledsna, rätt många bara långleds. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vi ska inte vänta oss att fler människor säger sig vara lyckliga; meningen med framstegen är snarare att vi upplever lycka och olycka på högre och mer sofistikerade nivåer, allteftersom samhället utvecklas och förfinas.
Men det håller inte, menar Layard. I en del länder säger sig fler människor vara lyckliga än i andra; vi kan också studera hur olika faktorer påverkar den upplevda lyckan; brott, arbetslöshet, tillit, omflyttningar bland befolkningen? Sådana variationer gör det möjligt att fundera över hur man skulle kunna höja fler till de lyckligas nivå.
Layard börjar i en förbryllande paradox. Fastän vi blivit så mycket rikare under de senaste årtiondena, så är det knappast fler som tycker att de blivit lyckligare.
Han gräver fram undersökningar av olika slags lycka från världens alla hörn. En stor, internationell undersökning jämför andelen "lyckliga" och "nöjda" i olika länder. Layard för in genomsnittsinkomsten, och konstaterar att pengar spelar roll - men bara upp till en per capita-inkomst på ungefär 20 000 dollar om året. Därutöver verkar ytterligare pengar inte göra sina folk så värst lyckliga.
Layard söker svaret i brott, depressioner, tillit och umgänge. I alla dessa avseenden, menar han, har saker och ting förändrats till det sämre. Den registrerade kriminaliteten har ökat i de flesta länder. Fler människor lider av mentala störningar. Televisionen har tagit mycket tid och människor från det organiserade umgänge som ger oss mycket av vår glädje.
Det är jämförelserna som spökar till det när det gäller de ökade inkomsterna. Visst tycker vi i princip om att få mer i lön; men om grannen får ännu mer, så kommer det smolk i bägaren. Att någon blir rikare gör honom glad, men det uppvägs till stor del av att grannar, vänner och arbetskamrater blir bittra. Dessutom klingar glädjen av ganska snabbt; inom ett år har den nyrike vant sig vid en stor del av ökningen, och gläder sig inte längre lika mycket åt vad han fått. Nej, jämförelserna blir lätt ett gift som fräter på gemenskapen. Märkligt nog gäller detta i första hand pengar. Om någon har mer semester än vi själva, så är den jämförelsen inte lika plågsam som grannens högre lön.
De skandinaviska länderna klarar sig ganska hyggligt. Layard har höga tankar om skandinaviska socialförsäkringar och arbetslöshetsåtgärder och föräldraledigheter, allt sådant som befordrar lyckan, eller i varje fall skapar förutsättningar för den. Han är sitt ursprungliga ämnesområde trogen; han skriver om arbetslösheten som ett av de värsta hoten mot människors välbefinnande, inte bara för lönens skull, utan också för självrespekten och för det sociala sammanhang som arbetsplatsen ger. På det nya året håller jag tummarna för Trollhättan och Gävle?
GUNNAR WETTERBERG