För tjugo år sedan fick Ronald Coase – som fyller 103 i år! – Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. En av de uppsatser som gav priset ställde frågan ”Varför finns det företag?”. Inte en siffra, inte en ekvation – men en gnistrande skarp analys, så enkel att man förleds att tro att den är allmängods.
Den klassiska nationalekonomin visste inte vad företag var. I teorin gick varje aktör ut varje morgon och köpte dagens behov av arbetare, råvaror och maskiner, för att sälja allt han tillverkat vid dagens slut – och så började allt om igen, dag efter dag.
Coase svar var enkelt: Det är för besvärligt. Det är praktiskt att skaffa sig långa kontrakt. Ett företag är i grund och botten en samling långa kontrakt: med medarbetare, med leverantörer, med köpare. Han lanserade begreppet transaktionskostnader. Handgreppen och procedurerna krävde sin tid och drog sina kostnader, och dem gällde det att minimera.
Hur stort ett företag kunde bli berodde på omständigheterna. Telefonen gjorde att det plötsligt kunde bli mycket större, när man sekundsnabbt kunde samordna sig över och mellan kontinenter. I dag skulle Coase kunna konstatera motsatsen: mobiltelefonerna har befriat många hantverkare från tvånget att höra till en telefonväxel, och därmed krympt företagsstorleken i många branscher.
Som lekman kan man fylla i att företaget/förvaltningen är arbetslaget, där vi jobbar oss samman, lär oss utnyttja varandra, befruktas vid fikabordet och får långt mer uträttat än när vi strular runt på egen hand.
Med Coase verktyg kan man också begripa cheferna bättre. Chefer har heller ingen naturlig plats i teorin: de varken spinner eller gräver.
Men då glömmer man transaktionskostnaderna. Cheferna behövs för överblicken, för att formulera mål men minst lika ofta för att byta riktning. De behövs för att smörja apparaten, för att tala med dem som kört fast så att de kommer loss och kan arbeta vidare. Utan tillräckligt många chefer kärvar maskineriet och mycket mer går fel.
För ett tag sedan hörde jag en professor på fullt allvar föreställa sig ett näringsliv där allting outsourcades till olika underleverantörer. Han kan aldrig ha läst Coase. Vid första påseende kan tanken på total outsourcing verka bestickande. Om var och en får specialisera sig på sitt moment kan kostnaden pressas i alla led.
Men det fungerar bara på kort sikt. Till en början pressar det kostnaderna, men samtidigt stryper man den långsiktiga besparingspotentialen. Med allting outsourcat blir det svårare att uppmärksamma och genomföra förändringar. Inom företaget är detta betydligt lättare. Där kan man bestämma sig för att låta andra ta hand om en del av det som ska göras.
Men det som inte låter sig outsourcas, det är cheferna. Det är chefen som ska ha greppet om det som görs, som har ansvaret för besluten att utnyttja öppningarna och vikta om avvägningen mellan det hemmagjorda och det outsourcade.