Kjell-Olof Feldt hör till mina idoler i modern tid. Det är ont om politiker som tar på sig den otacksamma uppgiften att driva frågor mot strömmen. Det är alldeles för lätt att huka och vända kappan efter vinden. "Det är politiskt omöjligt", fick jag ofta höra när jag började som utredare. Men på 1980-talet började finansministern själv se till att det svåra blev politiskt möjligt - och då var det en lust att vara utredare, från skatter och jordbruk till pensioner och föräldrakooperativ.
Skattereformen 1990-1991 hörde dit. Drygt femton år senare har mycket av den urholkats. Den sänkta matmomsen hörde till de mest flagranta avstegen från finansieringen, värnskatten i dess olika skepnader bröt tanken om "hälften kvar" och turerna kring fastighetsskatten och arbetsgivaravgifterna har varit oändliga. Den nya regeringens jobbskatteavdrag har haft fördelningspolitiska ambitioner, men det är svårt för individen att veta vad utfallet blir av ökat arbete. För att incitament ska bita måste allmänheten begripa dem, annars är de inte så mycket värda.
På Globaliseringsrådets initiativ har Feldt nu återvänt till ämnet. Han skisserar huvuddragen i en ny reform. Ledmotiven är fortfarande enkelhet, likformighet och begriplighet. Värnskatten måste bort, skatten på kapitalinkomster ner till 25 procent och arbetsgivaravgifterna bör sänkas.
Det är klokt. Kapitalskatten och bolagsskatten skaver i den internationella konkurrensen, men huvudproblemet är ändå skatten på arbete. Varför har vi ökat beskattningen av det vi behöver mer av, nu när allt fler åldras? Och varför lägger vi en extraskatt på den kvalificerade arbetskraft som antagligen betyder mest för att skapa jobb åt andra? Det är stolleprov som inte har med en strategisk skattepolitik att göra.
Men Feldt räknar inte med en allmän sänkning av skattekvoten. Med stigande välfärd vill vi ha mer även av den offentliga sektorn, inte minst i takt med att befolkningen blir äldre. Det underliggande beskedet i rapporten huttlar inte med problemen: Vi får räkna med att betala lika mycket i skatt i framtiden som nu, men vi kommer att få allt mindre för pengarna.
Därför pekar han också på finansieringsmöjligheterna. Två stora poster är återinförd matmoms och fastighetsskatt i någon form, men han pekar också på bokmomsen och särreglerna för pensionssparandet. Det mest kontroversiella förslaget är slopandet av ränteavdragen: Det infördes en gång som pendang till avkastningsskatten på fastigheter och då borde väl avdraget gå samma väg som skatten. Det är inte säkert att han har rätt, men den förutsättningslösa diskussionen är viktig.
Många av dessa förslag vore "omöjliga" tagna var för sig, men Feldt pläderar för en ny stor skatteöversyn. Då kan partierna pröva förslagen mot forskningen och komma överens om en hållbar helhet. Tillsammans kan de sedan över blockgränserna argumentera även för de besvärliga åtgärderna, samtidigt som man då kan gå djärvare fram med det som vore bra för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Just det perspektivet är som mest väsentligt nu.
De senaste tio åren har bäddat in näringslivet i ett bekvämt lugn. Under högkonjunkturen klarar sig de flesta. De närmaste åren väntar en ny omgång utslagningar i krisens spår. Då är det viktigt att gynna det som är livskraftigt. Med en stor skattereform av Feldts slag skulle det löna sig bättre att satsa kvalificerat arbete och kapital. Det är precis vad tiden kräver. Det är hög tid för den stora skatteöversynen.
Gunnar Wetterberg