Det är trist att infrastrukturdebatten krympt till snöskottning. Förr begrep man bättre. När Oxenstierna skulle exportera ihop pengar till kriget öppnade han vägar in i Bergslagen. På så vis kunde man få ut järnet och kopparen även när isen inte bar.
Tvåhundra år senare var det dags för Sveriges främste finansminister, Johan August Gripenstedt. Han var inblandad i näringarnas liberalisering och metersystemets införande, han räddade Skånes Enskilda Bank i finanskrisen 1857/58, men framförallt drev han igenom frihandeln - och stambanorna.
Man hade redan begripit att järnvägarna var framtidens lösen, men trodde att marknadskrafterna skulle klara allt, precis som på kontinenten. Haken är bara att Sverige är glesare och längre än England och Belgien. Marknadskrafterna fick bara ihop ett par kilometer räls.
Då gick Nils Ericsson och de andra ingenjörerna till Gripenstedt. Han drog en linje mellan Stockholm och Göteborg (med en lätt böj förbi svärfaderns bruk). När de skånska grevarna och baronerna muttrade var han inte sämre politiker än att han kunde dra en linje till. Den slutade i Malmö. Då fick han Riddarhuset med sig.
Det gick trögt. Anslagen räckte bara en liten bit i taget. Då höll Gripenstedt ett av de största talen i den svenska riksdagen. Han jämförde bakåt, han blickade ut i världen, han siade om framtiden: Sverige borde låna upp alla pengar som krävdes för att bygga stambanorna så snabbt det någonsin gick.
Det är ett av de största besluten den svenska riksdagen tagit i fredstid, två-tre gånger statens årliga intäkter. Tidningarna gjorde narr av honom: De döpte talet till blomstermålningarna, och det var inte vänligt menat.
Gripenstedt fick rätt. Järnvägen band samman landet och produktionen, frihandeln öppnade världen, och bara Japan gick bättre under det närmaste seklet.
Både Oxenstierna och Gripenstedt såg betydligt längre än till snöröjningen. I deras värld var infrastrukturen nyckeln till ekonomin. Likadant argumenterade Assar Lindbeck häromåret, när han föreslog att staten skulle använda sina överskott för att investera i framtiden.
Jag tror man ska ha stor förståelse för Anders Borgs njugga inställning till alla utgiftsförslag. Om oron i eurozonen leder till att Credit Lyonnais eller någon annan storbank råkar illa ut kan Lehman Brothers vara över oss igen. Då gäller det att finansministern har stimulanskrutet torrt.
Dessutom är det svårt att göra stabiliseringspolitik av infrastrukturen. Det tar tid att få projekten från ritbordet till grävskopan.
Den kloka infrastrukturen är till för att lösa andra problem. Bostadsbubblan - eller vad den nu är för något - beror på att jobben finns i storstäderna, men inte bostäderna. Lösningen ligger i att spåra in fler städer i de heta regionerna. Västra Sverige lever farligt med bilindustrin. Infrastrukturen är klok arbetsmarknadspolitik. Pågatågen ryckte upp Skåne. Det är hög tid för Kålletågen.
Och när kommer Ostlänken?
Gunnar Wetterberg