Häromveckan var William J. Baumol i Sverige. Rätt länge har jag undrat varför inte han fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Baumol, som föddes 1922 och blev professor vid Princeton 1949, är mest känd för "Baumols sjuka". Det var han som påpekade vådan av att varuproduktionens rationaliseringar bestämmer lönetakten för hela ekonomin. "Sjukan" drabbar inte minst den tjänsteintensiva offentliga sektorn, med obevekligt höjda skatter som följd.
Till slut hamnade jag bredvid en av de svenskar som vet mest i dessa ting, och upprepade min fråga om det dröjande priset.
- Det beror på att han skriver alldeles för klart, svarade min bordsgranne. Alla som läser tycker att "det där var väl inte så märkvärdigt", och undrar om de egentligen inte kommit på det alldeles själva. Därför gör han inte samma intryck som mera grumliga och "visionära" kollegor.
För några år sedan kom The Free-Market Innovation Machine - Analyzing the Growth Miracle of Capitalism, en entusiastisk genomgång av uppfinningarnas och innovatörernas betydelse för dagens ekonomiska system. I själva verket är det just uppfinningarna som är kapitalismens särdrag och kännetecken, menar Baumol - och använder knappt 300 eleganta sidor för att utveckla sin tes.
Egentligen, menar Baumol, är kapitalismen inte nödvändigtvis särskilt effektiv i varje givet läge. Den perfekta marknaden är en abstraktion. I verkligheten kan stora mängder resurser vanvårdas och ligga fel fördelade.
Det som gör kapitalismen så överlägsen är dess förmåga att ständigt ta hand om nya uppfinningar. När uppfinningarna tränger ut i produktionen och hela den övriga ekonomin skapar de tillväxt. Det är ofta uppfinningarna och innovationerna som gör produktionen lönsam. Lönsamheten lockar andra uppfinnare att i sin tur pröva sina idéer, och nya finansiärer att satsa på vad de får fram.
Baumol hävdar att innovationerna förklarar praktiskt taget all utveckling sedan den industriella revolutionens början.
Utan uppfinningarna hade tillväxten antagligen inte varit mer än någon bråkdel av en procent om året, ungefär så som den hade hankat sig fram efter digerdödens härjningar. Därför borde innovationerna vara lika centrala i den ekonomiska teorin som prismekanismen - och i själva verket ställer de en del av den vedertagna teorin på huvudet.
I den ena branschen efter den andra har innovationen slagit ut priset som främsta konkurrensmedel. Mobiltelefoner och datorer är de mest slående exemplen. Kunden frågar inte i första hand efter vad de kostar, utan om de har det senaste, mest kraftfulla minnet eller vad det kan vara frågan om i finessväg.
Innovationerna har en sprängkraft som kommer hela kapitalismen till gagn. Inte ens den etablerade monopolisten går säker.
Tack vare en ny uppfinning kan arga uppstickare hoppa bock över marknadsdominanten och bryta upp hans inmutade marknad. Den tekniska utvecklingens språng blåser liv i stelnade strukturer, och de framgångsrika inbrytarnas förtjänster lockar nya uppfinnare att pröva sina krafter för att tränga in på andra monopolisters revir. Innovationerna har även andra egenheter.
Det är bara en del av vinsten som tillfaller uppfinnaren eller innovationsföretaget själv. Mycket av glädjen med den nya produkten eller tjänsten tillkommer den som utnyttjar den, och tack vare nyheten lyckas uträtta saker som han eller hon inte tidigare varit i närheten av. I teorin kallas det spill-overs.
Praktiskt taget all utveckling och standardhöjning de senaste seklerna beror på spill-overs från innovationer, menar Baumol - i annat fall skulle ju samhället ha bestått av en utarmad befolkning och några få, superrika innovatörer.
I år fyller Baumol 85 år. Det är hög tid att bjuda in honom till Stockholm i december.
Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef på SACO