Gunnar Wetterberg: Kina - supermakt i vardande

Förr i världen skrev ambassadörer poesi och lärda verk. Dag Hammarskjölds vän Alexis Léger (St.John Perse) fick Nobelpriset i litteratur 1960, Gunnar Jarring var en framstående turkolog. I den moderna diplomatin krymper utrymmet för klassiska intellektuella, men den nyss hemvände Pekingambassadören Börje Ljunggren är ett undantag. Han kombinerar ambassadörens iakttagelser med den nyfikne Asienforskarens kunskaper, och bjuder den läsande allmänheten på en utmärkt bok - Kina. Vår tids drama (Hjalmarson & Högberg) - att begrunda detta OS-år.

Linköping2008-09-10 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Förr i världen skrev ambassadörer poesi och lärda verk. Dag Hammarskjölds vän Alexis Léger (St.John Perse) fick Nobelpriset i litteratur 1960, Gunnar Jarring var en framstående turkolog. I den moderna diplomatin krymper utrymmet för klassiska intellektuella, men den nyss hemvände Pekingambassadören Börje Ljunggren är ett undantag. Han kombinerar ambassadörens iakttagelser med den nyfikne Asienforskarens kunskaper, och bjuder den läsande allmänheten på en utmärkt bok - Kina. Vår tids drama (Hjalmarson & Högberg) - att begrunda detta OS-år.

Trots att den spänner över det mesta, från resurshunger och globalisering till mänskliga rättigheter, "försvunna" flickor, hangarfartyg och SARS-epidemin, lyckas den ändå ge rejält djup. Här och var växlar analysen över i diplomatens synpunkter på hur Kina och dess omvärld skulle kunna hantera problemen. Någon gång blir det väl officiöst, i synnerhet i redogörelsen för Sveriges förbindelser med Kina under den tid han själv var ambassadör, men för det mesta blir den sortens reflektioner en spännande krydda.

Styrkan i Börje Ljunggrens bok är att han skriver från platsen. Han förmedlar en känsla för hur händelser och skeenden upplevs i Kina. SARS-epidemin var skräckinjagande nog i de svenska nyhetssändningarna, inte minst när smittan via Hongkong stängde Toronto och gav en alldeles ny innebörd åt vad globaliseringen betyder, men jag hade inte tidigare förstått hur stor krisen var i Kina, och hur skakad den kinesiska ledningen var. Samtidigt bestod den provet, menar Ljunggren: Den började visserligen med den auktoritära statens förnekande av varje problem, men när det visade sig omöjligt att tiga ihjäl epidemin, så gjorde man helt om. För att lugna invånarna och omvärlden redovisade man utvecklingen så öppet som möjligt, ända därhän att medborgarna dag för dag fick anteckna sin kroppstemperatur på dörrarna.

Sak samma med miljöfrågorna. Ljunggren skildrar den koldrivna ekonomins problem, både nedsmutsningen, som är så kraftig att den hämmar sikten i Peking, men också böndernas rättslöshet när ekonomin jagar kol att elda tillväxten med. Men minst lika gripande är skildringen av vattenbristen; broar över uttorkade bäckfåror runt huvudstaden, Gula Floden utan vatten nedströms 227 dagar år 1997...

Det mest fascinerande är hans redogörelse för hur det civila samhället utvecklas. Efter att makten kväste demonstrationerna på Himmelska fridens torg har oppositionen sökt sig nya vägar. Aktivisterna tar spjärn i landets lagar och tar gräsrotsadvokater till hjälp för att hävda böndernas rätt till sin jord. Internet sprider sig som en präriebrand, med 40 miljoner bloggar där oppositionella leker vanvördigt med skrivtecken för att häckla överheten.

I Börje Ljunggrens perspektiv är Kina en supermakt i vardande. Han beskriver hur landets ledare håller på att vänja sig vid tanken och vid det ansvar som rollen kräver. De förändrade sin politik i Darfur, de höll igen kritiken av USA vid Irakinvasionen, de har blivit mer aktiva i bearbetningen av Nordkorea. Han analyserar de fyra generationerna kommunistiska ledare hittills, och spekulerar i vilka som kan bli den femte generationens främsta män (än så länge har ingen kvinna nått det översta skiktet. Han tippar Xi Jinping (som på 1980-talet besökte Sverige) som partisekreterare 2012 och president 2013, Li Keqiang som premiärminister 2013, när Hu Jintao och Wen Jiabao väntas dra sig tillbaka. Ljunggren noterar att Hu snarast verkar ha föredragit Li, men att en sluten provomröstning bland några hundra ledande partimedlemmar ska ha utfallit till fördel för Xi, som sedan hamnade högre i valet till politbyråns stående kommitté, landets viktigaste politiska organ.

Spänningen mellan ekonomisk tillväxt och landsbygdens fattigdom blir allt mer ohållbar; även utarmade bönder måste spara för att ha råd med sjukvård och utbildning. Ledningens slagord om "harmonisk utveckling" kan bana väg både för sociala reformer och för större öppenhet. Turerna kring den framtida successionsordningen i partiet är bara ett av tecknen på att den gamla ordningen håller på att mjukas upp.

GUNNAR WETTERBERG

Läs mer om