Den starkaste kraften i ett lands ekonomi är befolkningen. Hur många vi är, vad vi kan, vad vi vill och vad vi frågar efter spelar stor roll för utvecklingen. På produktionssidan är befolkningen arbetskraften, på konsumtionssidan står löner och skatter för det mesta av hemmamarknaden, som svarar för de allra flesta arbetstillfällena.
Befolkningens fördelning på olika åldersklasser är också viktig. De svenska födelsetalen under 1900-talet är rena berg-och-dalbanan, ibland bara drygt 80 000 om året, några gånger uppåt 140 000. Ett årtionde kan vara fullt av 50-åringar, ett annat kryllar av 20-åringar eller 70-åringar. Eftersom vi har olika behov i olika åldrar kommer rytmen i ekonomin att se helt olika ut beroende på vilka ålderskullar som dominerar.
Byggandet och boendet är ett utmärkt exempel. 1960- och 1970-talen blev de nya bostädernas årtionden, när alla 40-talisterna skulle ha någonstans att bo. Först höghusen, sedan småhusområdena är de stora årskullarnas tydliga avtryck i det svenska landskapet. Sedan spred sig ringarna vidare: när miljonprogrammet skulle möbleras fick de platta paketen luft under vingarna, Ikea-ladorna sköt upp runt om i landet och Ingvar Kamprad blev i sinom tid en av världens rikaste män.
De närmaste årtiondena kommer vi att vara med om något märkligt. Det handlar inte om rivna hus. Det handlar om människor, och om människans åldrar.
Vi kommer att se många fler gamla människor omkring oss. När jag föddes i början av 1950-talet var barnen och de unga tre gånger så många som pensionärerna. År 2020 - tror SCB (1999) - kommer de äldres andel av befolkningen att passera de ungas. De som har fyllt 65 år kommer då att svara för över 20 procent av befolkningen, mer än en fördubbling sedan 1950. År 2040 väntas de utgöra en fjärdedel av hela folket.
Problemet är att allt färre unga ska försörja allt fler gamla. En del av lösningen kommer att ligga i en stor omställning av vården och omsorgen. När vi blir gamla kommer den att se annorlunda ut än idag. De offentliga resurserna stagnerar men den privata köpkraften ökar, även de äldres - vi kommer själva att få betala mer. Kommunerna kommer att koncentrera sig på dem som har medicinska behov, medan vardagssysslorna blir en sak för privata, kooperativa och informella entreprenörer och sammanslutningar.
I detta har stadsbyggnaden en viktig roll att spela. Nya boendeformer kan lätta trycket. Det är när vi flyttar från våra invanda hem till det särskilda boendet som det smäller till i den kommunala budgeten. Då måste all informell hjälp ersättas med betald personal, samtidigt som många drabbas av "hospitalisering" och får ökade vårdbehov, när hemsysslorna inte längre hjälper till att hålla oss alerta. Många människor vill bo kvar hemma så länge som möjligt, men haken är att många hem är dåligt anpassade till att vi blir skörare och får svårare att röra oss. Vi skulle behöva ett "mellanboende", vanliga lägenheter, men utan trösklar, med vida portar och gott om svängrum i våtutrymmena. Hyran skulle betala en undersköterska i varje trappuppgång, men när vi flyttade dit i 60-70-årsåldern skulle vi inte se mycket av henne i det aktiva liv som de flesta fortfarande kan leva. Först när vi blir mer skraltiga i 87-årsåldern skulle hon finnas där och sträcka ut en hjälpande hand, så att flytten till institutionen kan dröja så länge som möjligt.
GUNNAR WETTERBERG