I den senaste valrörelsen kom för en gångs skull framtiden med. Om det svenska näringslivet ska växa, om vi ska kunna bemästra de anspänningar som välfärden står inför, om vi ska vidga perspektiven och höja bildningsnivån - då behöver vi satsa på forskningen. Det har EU varit överens om, det har Sydkorea, Finland och Kanada omsatt i djärva satsningar - men i Sverige har det tagit lång tid att tränga igenom.
Den svenska politiken slog sig länge till ro med att Sverige bokförde mer FoU av BNP än många andra länder. Men det var de stora företagen som drog upp siffrorna. Den offentliga forskningen var inte lika imponerande. När EU antog målet att satsa en procent av BNP på den offentliga forskningen hade Sverige en bit kvar. Sent omsider antog den socialdemokratiska regeringen målet, och den borgerliga alliansen hakade på. Enigheten om framtiden var stor: år 2010 ska den offentliga forskningsprocenten vara uppnådd.
Åtminstone i retoriken. I praktiken är bilden en annan. Än så länge har forskningsanslagen i den nya regeringens budgetar varit en stor besvikelse. Som andel av BNP minskar anslagen till forskning och högre utbildning markant. SCB har beräknat att anslagen till FoU i höstbudgeten mellan 2006 och 2007 har minskat både i löpande och fasta priser. Denna minskning fortsätter i vårpropositionen. Marschen mot målet går kräftgång.
Mellan skål och vägg ursäktar sig de inblandade med nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och med minskade försvarsanslag. Men det duger inte. I kalkylerna måste minusposterna vara med. Det är mycket möjligt att ALI- och försvarsmiljonerna kan användas mer effektivt i annan forskning, men då måste de komma dit. Om de bara dras in har regeringen misslyckats med ett av sina viktigaste framtidslöften - alldeles bortsett från att retoriken om arbetslinjen då ekar en smula ihåligt.
Det duger inte att vänta till den forskningspolitiska propositionen om något år. Om hela språnget till procenten ska tas först då blir det mycket pengar att slanta upp på en gång. Men även om man kan få fram de summor som i så fall kommer att krävas (gud give att konjunkturen tillåter det), så är en gradvis uppbyggnad långt bättre än en kraftig engångshöjning. Att dra igång god forskning kräver förberedelser, nyanställningar och anskaffning av materiel och lokaler. Därför måste satsningen inledas redan nu, om hela procenten ska kunna användas väl 2010.
1. Stärk fakultetsanslagen. Många forskare suckar över den möda de måste lägga ned på att formulera egna forskningsansökningar till olika institutioner och på att granska andras äskanden. Den skarpa konkurrensen ex ante måste kompletteras med en klok utvärdering ex post. Satsa på de forskningsmiljöer som redan uppnått goda resultat, så att de kan dra till sig yngre forskare och satsa på nya idéer utan att behöva författa långa ansökningar varje gång.
2. Inrätta fler post doc-tjänster! Den svenska högskolan står inför en kraftig generationsväxling. Många av dagens ämnesföreträdare är födda på 1940-talet och kommer att pensioneras om några år (måtte de få en lång och lycklig tid som kreativa emeritii!). Samtidigt disputerar många unga forskare. Problemet är att det inte finns tillräckligt många tjänster mellan disputationen och professuren.
3. Nobelinstitut? I arbetet med den forskningspolitiska propositionen borde man pröva nya idéer. Andra länder har satsat stora pengar på att bygga upp nya forskningsmiljöer, rekrytera internationellt framstående forskare och ge dem resurser att skapa en forskargrupp omkring sig. Borde inte vi pröva något liknande? Skulle det vara möjligt att samla några ledande miljöer under en hatt, en del befintliga och några nyskapade (och nyfinansierade), ett svenskt forskningsuniversitet i världsklass, med magisterutbildningar knutna till miljöerna?
GUNNAR WETTERBERG