Ibland är fotbollen lika bedrövlig som verkligheten. Dagen efter Portugal-matchen spekulerade en av de stora tidningarna hur VM-grupperna skulle bli. På det stora uppslaget stod det hjärtknipande klart: bland åtta europeiska lag fanns det inte ett enda från Norden.
Då började jag räkna baklänges. Från 1958 till 1994 tog det 36 år. Om det ska gå 36 år till nästa framgångsrika VM får vi vänta till 2030.
Det klack till i mig. 2030 var det årtal jag spekulerade i, när jag häromåret argumenterade för förbundsstaten Norden i boken med samma namn (http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2010-582).
Om den unionen skulle bli av, om unionen skaffade sig ett gemensamt lag, då skulle det definitivt ha förutsättningarna att gå ända till final. När till och med Island kommer till play-off, hur mycket skulle inte 2030 års Zlatan kunna uträtta med rejält understöd från nordiska grannar?
Antagligen hör fotbollen till det som vore svårast att ena länderna kring. Great Britain blir aldrig mer än Little England i VM-sammanhang, och det var bara 1966 det räckte till, på hemmaplan. En nordisk förbundsstat skulle antagligen också få sitt Wales att släpa på. I idrotten unnar vi oss att vara mer chauvinister än rationella.
Men fotbollens splittring har sin allvarliga motsvarighet i ekonomin och i utrikes- och säkerhetspolitiken. När jag återvände till siffrorna kom de nordiska länderna 2012 upp i en sammanlagd BNP på drygt 1 600 miljarder dollar. Det är en svårbegriplig och abstrakt siffra, men när man gafflar in den i samma års lista över världens största ekonomier hamnar det sammantagna Norden på tolfte plats, strax efter Indien och Kanada, men rejält före Australien, Spanien och Mexiko.
Trots det är Norden lika borta från de tunga G20-diskussionerna om klimat, handel och finanser som från fotbollsfesten i Brasilien. Sverige hamnar på plats 21, Norge 23 och Danmark 33.
I fotbollens värld kanske Portugal kan glädja fler än Sverige. I verkligheten är Nordens utanförskap ett mycket större problem. De nordiska länderna hör till världens mest öppna ekonomier, och är därför mer konsekventa talesmän för frihandel och rörlighet än de flesta av dagens G20-medlemmar. I miljö- och klimatfrågor har de nordiska länderna varit beredda till mer bindande och långtgående åtaganden än andra. När vi splittrar oss ur maktens sammanhang berövar vi frihandeln och klimatpolitiken den röst som skulle behövas.
Efter att jag hade skrivit boken undrade en journalist hur stor chansen var att unionen verkligen skulle bli av. Fem procent, trodde jag då – men sedan allt fler börjat spinna på tanken har jag taxerat upp chansen till åtta procent.