Under seklernas lopp har den ena uppgiften lagts till den andra. Polisens och arbetsförmedlingarnas förstatligande hör till de få uppdrag som gått åt andra hållet. Förutsättningen under efterkrigstiden har varit en växande skattebas - inkomstskatten - och stadigt stigande skattesatser. Under de närmaste årtiondena är detta inte längre givet. Om tillväxten drivs av ökad produktivitet innebär det visserligen stigande löner och skatteintäkter, men samtidigt ökar personalkostnaderna. De offentliga skattebaserna pressas när sysselsättningen minskar, samtidigt som produktiviteten fördubblar hushållens köpkraft ungefär vart trettionde år. Kommunerna blir fattigare, hushållen rikare. Då måste man ställa frågan: vem ska göra vad?
Med mer köpkraft kan medborgarna själva ta en större del av ansvaret för de uppgifter som kommunerna och landstingen nu sköter. Till stor del kommer detta att ske genom marknadens försorg, men också genom väntjänster och andra informella lösningar.Frågan är också vilken självstyrelse som ska ta hand om vilka uppgifter. Arbetsfördelningen mellan kommuner och landsting är en historisk sinkadus. Sjukvården flyttar allt närmare hemmen, från akutsjukhusen till primärvården och med telemedicinen in i bostäderna. Därmed går landstingen allt längre ut i den vardag som ursprungligen var kommunernas.
Men det finns krafter som drar åt motsatt håll. Pendlingen vidgar arbetsmarknadsregionerna mer och mer. Utbildningen är på väg att bli det starkaste kittet i regionerna, med en tydlig indelning av hela landets arbetsmarknad i de äldre universitetens upptagningsområden.
Om kommunerna fick ansvaret för primärvården och landstingen och regionerna för gymnasierna, så skulle planeringen och användningen av resurserna antagligen bli mer effektiv.
En nackdel med en sådan lösning vore att olika funktioner skulle styckas upp mellan olika huvudmän. På utbildningens område skulle kommunerna ha hand om grundskolan, landstingen gymnasierna och staten den högre utbildningen. Inom vården och omsorgen skulle kedjan kunna bli lika splittrad, om staten övertog ansvaret för den högspecialiserade sjukvården. Då måste de olika huvudmännen bli betydligt bättre på samspel än de är idag. En mer radikal lösning vore att helt och hållet koppla bort kommunerna och landstingen från några av dagens uppgifter. Både när det gäller skolan och sjukvården finns det kritiker som menar att kommuner och landsting inte håller måttet. Det är tunga invändningar. Kommunaliseringen av skolan kunde ha inneburit en vitalisering både av skolan och av kommunerna, med möjligheter för engagerade politiker och skolor att pröva nya vägar, men så har det knappast blivit överlag.
Frågan är bara: skulle staten göra det bättre? Den som följt polisens och Försäkringskassans våndor under senare år kan ha sina dubier.