John Rawls är en av samtidens mest intressanta filosofer, som tvingat många av oss att tänka längre och skarpare om fördelning och rättvisa än vi kanske annars skulle ha gjort.
Ett av de begrepp han myntat är "the veil of ignorance" - okunnighetens slöja. För att konstruera ett rättvist system ska vi ställa oss bakom ett skynke, utan att veta var vi hamnar i framtiden, och göra något som vi tycker är rätt och rimligt - oavsett hur vi själva kommer att bruka och behöva det.
I sommar har jag undrat om man inte skulle kunna vidga begreppet till att bli en politisk arbetsmetod. Några av de frågor vi behöver lösa de närmaste årtiondena är så stora att de skulle må bäst av bred politisk enighet, spelregler som alla var överens om, som vi kunde utgå ifrån när vi själva handlar, utan att riskera plötsliga förändringar efter varje val.
Sådana lösningar är svåra att åstadkomma på ett par års sikt. Trots att nästa val är nästan så långt borta som det kan vara, så har både Almedalen och partiledarnas andra sommartal präglats av att man redan nu försöker lägga sig i läge för 2010. Då är det svårt att sätta sig över de egna intressena och hitta något som kan bära över blockgränser och årtionden.
Men tänk om man kunde skapa Rawls slöja? Om vi i dag bestämde oss för vilka stora frågor vi skulle vilja hantera på det här sättet, så skulle vi kunna tillsätta några utredningar med uppgift att lägga fram förslag - den siste januari 2011.
Poängen med ett sådant datum är att ingen vet vem som då kommer att ha ansvaret. Då ligger det i alla partiers intresse att komma fram till lösningar som skulle ge dem så goda förutsättningar som möjligt, givet att det är deras block (eller kanske någon ny konstellation) som tar regeringsansvaret efter nästa val.
Vilka frågorna ska vara kan man diskutera. Inte för många, kanske. Jag föreställer mig att klimatet vore en av dem, men jag behärskar området för dåligt för att kunna bena ut en arbetsbeskrivning. På tre andra områden är det lättare att önska sig genomgångar:
Det är skatterna som ska finansiera de offentliga insatserna. Det stora problemet med dagens skattesystem är att det vilar så tungt på arbete.
I ett läge där alla arbetsinsatser borde uppmuntras är det egendomligt att man inte kan samla sig till en stor utredning som väger in alla komponenter - den indirekta beskattningen, de sociala avgifterna (som till hälften är rena skatter), kommunalskatten, den statliga inkomstskatten, kapitalbeskattningen, bolagsskatten, men också fastighetsskatten.
Den ena halvan av välfärdssystemet är socialförsäkringarna. Där är det hög tid att göra den förutsättningslösa genomlysning som det talats om i ett par års tid.
I själva verket kanske det är där handlingsutrymmet är störst. I dag är realinkomsterna flera gånger bättre för de allra flesta än de var när systemen skapades. Arbetsmarknadens parter står redan för många kompletterande försäkringar. Den nya stora utredningen borde pröva, vilka för- och nackdelar det kan finnas med att låta parterna ta över t.ex. sjukförsäkringen helt och hållet.
Den andra halvan är välfärdstjänsterna, kommunens och landstingens huvuduppgifter inom skolan, vården och omsorgen.
Delvis är problemen desamma som på pensionsområdet - allt färre ska betala sjukvård och omsorg åt allt fler - men det är inte lika enkelt att med ett enda hugg lösa problemen. För det första måste dagens resurser användas mer effektivt. För det andra måste vi fundera över var gränsen ska gå mellan offentligt och privat.
Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef på SACO