Plus ça change, plus cest la même chose - ju mer som ändrar sig, desto mer går igen. När jag är halvvägs igenom uppdraget att skriva riksbankens historia från 1668 är detta slående. Mycket av det som händer på de finansiella marknaderna har hänt förut - problemet är att vi bara kommer ihåg det vi själva varit med om.
En del ska vi förhoppningsvis slippa. De första bankmännen hade svårt att få till balansen mellan in- och utlåning. Det tog åtskilliga år innan de begrep att det var räntan som skulle reglera inströmning och kreditefterfrågan. Sedan blev det värre. Under frihetstiden var riksbankens största gäldenär samtidigt bankens ordförande. När han inte klarade betalningarna beslöt fullmäktige att efterskänka tre års räntebetalning - av erkänsla för ordförandens insatser.
Men annat borde vi komma ihåg. När sparbankerna flockades på Drottninggatan i Stockholm under 1980-talet och tog över de mest halsbrytande projekten i huvudstan, då var det inget annat än 1910-talet i repris, när landsortsbankerna hade för mycket pengar och ville tjäna ännu mer. De kom till precis samma gata, gjorde precis samma misstag - och sedan hade vi en våg av bankkollapser att hantera. Plus ça change...
Så långt tillbaka finns det också en annan historia att fundera över. Runt förra sekelskiftet gick vi igenom den förra stora globaliseringsvågen. Världshandeln växte våldsamt, de tekniska genombrotten lyfte produktiviteten, kapitalet vandrade över gränserna och sökte upp nya affärer i jordens alla hörn. Det märkliga var att inflationen inte bara låg stilla - tidvis föll priserna, trots den höga aktiviteten i ekonomin. Allmänheten upptäckte börsen, och aktiekurserna brakade i höjden.
Kan det vara något sådant som händer nu? I Basel ligger Bank for International Settlements (BIS), centralbankernas gemensamma organ. Deras chefsekonom Bill White påminde i fjol om de "annorlunda" deflationerna. Vår uppfattning om deflation är färgad av 1930-talskrisen: priserna rasar när ekonomin blir arbetslös. Men White varnade för en annan fara: om globaliseringen håller inflationen nere, samtidigt som produktionen går som tåget, var ska då räntan ligga? Om den ligger för lågt riskerar vi att billiga pengar pumpar upp tillgångsvärdena, aktier lika väl som fastigheter - och vart ska vi då ta vägen när bubblan brister?
Det är inte säkert att det blir så. Det finns ett alternativ till "plus ça change..." Mark Twain skrev någon gång: historien upprepar sig aldrig - men den rimmar. Även om förloppen påminner om varandra, så har tillräckligt mycket förändrats för att man inte ska kunna bota soten med samma läkemedel gång på gång.
Men några huskurer kanske ändå står sig. Den starka inflationen under första världskriget och den branta deflationen därefter är bland det gruvligaste som de svenska finansmarknaderna råkat ut för. År 1924 skrev Affärsvärlden: "1913 års kapitalister äro genom börsdepressionen mer decimerade än det stoltaste kavalleriregemente som någonsin ridit till attack mot ett dussin väl placerade kulsprutor."
1920-talet blev de svenska bankernas värsta årtionde, men en bank skilde sig från de andra. Stockholms Enskilda Bank gav sig aldrig lika långt in i spekulationerna som de andra, utan höll sig ständigt likvid. Det räddade dem då, liksom det räddade dem när Kreuger kraschade - antagligen därför att A.O. Wallenberg sånär hade havererat redan 1878-79, när han förköpt sig på järnvägsobligationer som inte gick att realisera. Det kom sönerna Knut Agaton och Marcus ihåg, och det hjälpte banken under lång tid därefter. Cash is king - det har i alla fall gällt i finanskriser.
GUNNAR WETTERBERG