De största möjligheterna för politiken att hantera påfrestningarna ligger inom socialförsäkringarnas område. Ändå dröjer den utlovade stora utredningen, år efter år. Snart är det för sent att sätta igång arbetet före valet - men i så fall har långbänken kostat fyra värdefulla år.
Om befolkningsförändringarna slår igenom kommer den arbetande befolkningen att minska fram till år 2030, kanske med så mycket som 5-10 procent, medan antalet pensionärer blir allt fler, med kraftigast ökning i de högsta åldrarna. Det är en välsignelse, men den måste hanteras för att samhällsekonomin ska fungera så bra som möjligt.
I detta har socialförsäkringarna en avgörande roll. Många har pekat på pensionsuppgörelsen som föredöme, men förhistorien rymmer också ett avskräckande exempel. Redan på 1980-talet begrep man att systemet skulle utsättas för stora påfrestningar, men den stora pensionsutredning som då tillsattes fick så snäva direktiv att berget inte ens födde en råtta. Utredningen producerade tusentals sidor betänkanden och bilagor, men impulsen till det som sedan blev den stora pensionsuppgörelsen kom från helt annat håll.
Risken är att det långa förspelet nu håller på att upprepas. Tydligen ligger direktiven till den stora socialförsäkringsöversynen sedan länge i samordningskanslierna i statsrådsberedningen, där vart och ett av partierna kämpar för att få med så många av sina käpphästar redan från början. Om detta schackrande får fortgå betyder det inte bara att utredningen försenas, i värsta fall över nästa val, utan också att den riskerar att hämmas därför att direktiven föregriper analysen. I så fall är det stor risk att de första årens utredande blir förspilld möda, precis som i pensionsutredningens fall - och då närmar vi oss raskt år 2020, när de besvärliga avvägningarna börjar bli akuta.
Regeringen borde gripa sig an utredningsuppdraget på ett helt annat sätt. Det naturliga vore att bjuda in alla partier, över blockgränserna, för att enas om så förutsättningslösa direktiv som möjligt. Det kan betyda att man räknar upp olika aspekter som behöver belysas, det kan också innefatta att alla får sina käpphästar prövade, till exempel genom att man pekar ut ett antal alternativ att belysa. Huvudsaken är att man vänder på alla stenar, så att förslagen så småningom kan baseras på ett så gediget underlag som möjligt.
Frågan hur man kan lappa och laga i det nuvarande systemet kommer naturligtvis att prövas, men det finns också skäl att överväga andra möjligheter. Ett alternativ som borde utredas i grunden skulle vara möjligheten att lägga över arbetsskade- och kanske även sjukförsäkringarna på parterna, det vill säga flytta försäkringarna från skatte- till löneutrymmet. Tanken väcktes redan under 1990-talskrisen och även då arbetsgivarperioden förlängdes för några år sedan, men den rymmer så många aspekter att den måste utredas i ett stort sammanhang för att kunna antas eller förkastas.
En överflyttning rymmer stora möjligheter. Produktivitetsökningen i ekonomin innebär att löneutrymmet ökar snabbare än skatteutrymmet, men obligatoriska avtalsförsäkringar skulle kunna bli lika breda och sprida risken lika väl som dagens offentliga försäkringar. Sambandet mellan försäkringens kostnader och lönerna skulle bli mycket tydligare än i dag, vilket kan underlätta förståelsen för stramare regelverk, men också stimulera till mer kraftfulla insatser för rehabilitering. Genom att lägga hela försäkringen på parterna kommer det att ligga i deras intresse att hitta en rimlig avvägning mellan förmåner och utnyttjande, utan att regeringen behöver gripa in med tvångsåtgärder i avtalssystemet. Å andra sidan finns det också stora frågetecken - hur ska inflytandet utformas? hur ska försäkringarna bli breda nog? hur ska avgiftsväxlingen vid överlämnandet gå till - som måste belysas, innan det är möjligt för någon att ta definitiv ställning.
GUNNAR WETTERBERG