Plötsligt har begreppet skolplikt hamnat mitt i debatten, men huvudfrågan borde vara en helt annan än den Centern ställer. Hur lång ska den obligatoriska skolgången vara?
Frågan ställts vid varje förlängning, ofta med en lätt reaktionär biton. Men när grundskolan närmar sig tio år och doktrinen är att det treåriga gymnasiet ska svälja i stort sett alla grundskoleelever, då är den inte lika lätt att fläkta undan.
Varje förälder och varje lärare berättar om två-tre elever i varje klass som inte bryr sig om undervisningen, åtminstone från högstadiet och uppåt. De långleds och vill helst vara någon annanstans.
Lönestrukturen har sin del i problemet. Höga lägstlöner skärper kraven på dem som ska ta ett jobb, och höjer successivt åldern för inträde i arbetslivet. För sextonåringarna finns det inte så många jobb kvar, även om många avtal inte formellt reglerar deras löner. Skolgången är på väg att bli det enda alternativet.
Lärlingsplatser har föreslagits som ett alternativ. Redan sådana förslag får en del av de ledande skoldebattörerna att resa ragg. De menar att det räcker med yrkesutbildning inom skolans hägn, om än med rejäla praktikperioder.
Jag är inte så säker. Skoltröttheten är en realitet där ingen pedagogik i världen når ända fram. Pedagogiken kan vara framgångsrik och kan säkert lyckas bättre än idag, inte minst om den tar IT till hjälp för att locka fram fler elevers nyfikenhet, men några kommer ändå att titta ut genom fönstret. Både för skolans och för deras egen skull är det fel att hålla dem kvar.
Mitt hopp står till den senaste avtalsrörelsens överenskommelser om yrkesintroduktion. Den mest vidsynta överenskommelsen verkar vara den som slöts på det kommunala området. I samband med att den presenterades talade man uttryckligen om att skapa möjligheter för dem som står längst från den reguljära arbetsmarknaden. Det är ett vackert prov på det samhällsansvar som arbetsmarknadens parter kan ta.
Men problemen väcker också frågan om synen på skolplikt och skolgång. Nio års skolplikt ska inte bli tretton år - då knäcker vi både skolan och många elever.
Det nya begreppet borde vara skolrätt. Var och en ska gå sina nio eller tio år, men de tre åren ovanpå är en rättighet, ingen plikt. Framförallt ska de inte behöva tas ut i en följd, utan var och en ska gå in i sina gymnasieår när han eller hon har orken och lusten.
Det betyder säkert att några av dagens elever skjuter de tre åren framför sig. Därmed dyker problemen upp: hur ska jag försörja mig, om lusten återvänder först i trettioårsåldern?
Det borde också ligga i hela samhällets intresse att var och en utnyttjar sina tre år, även de som dröjer tills de är 27 eller 53 år gamla. Det rimliga vore att permanenta 1990-talets Kunskapslyft, inte i första hand därför att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt (vilket det i och för sig kan vara), utan därför att ett civiliserat samhälle behöver välutbildade medborgare. Staten har all anledning att uppmuntra dem som låter läslusten bestämma när det är dags att plugga.