Men kommunernas och landstingens finansiering kommer till största delen från skatten på arbete. Då slår arbetslösheten rakt in i de kommunala budgetarna. Kravet att kommunerna ska balansera varje års budget innebär att minskade intäkter måste mötas med besparingar - om inte staten skjuter till pengar.
Med efterkrigstidens tillväxt har kommunerna och landstingen blivit en allt större del av den offentliga finanspolitiken. Problemet är att drygt 300 aktörers beslut inte alltid är alldeles lätta att förena med den samlade finanspolitikens inriktning. Vad kommunallagen och dess förarbeten betraktar som "god ekonomisk hushållning" kan i kristider hamna i konflikt med statens strävanden att stabilisera ekonomin och sysselsättningen.
Under 1990-talet lät några kommuner utgifterna skena, till den grad att tidningarna på fullt allvar skrev om risken för att de skulle gå i konkurs. Det kunde staten inte låta ske: om någon kommun fallerade skulle det skada Konungarikets kreditvärdighet. Kommunakuten blev det omedelbara svaret, kommunallagens balanskrav det långsiktiga.
Dagens kris innebär att 1990-talets balanskrav för första gången testas på allvar. Under 2009 skrev Sveriges Kommuner och Landsting gång på gång ned prognosen för kommunernas skatteintäkter, med påföljd att kommunerna i budgetarbetet inför 2010 fick allt större besparingskrav på sig. Sådana kommunala nedskärningar kan få snabbt genomslag i arbetslösheten, eftersom kommunerna och landstingen har en stor andel vikarier och timanställda som kan skickas hem med kort varsel.
I budgetpropositionen gick staten in med extra miljarder, men utvecklingen har också lett till att balanskravet blivit ifrågasatt. Vore det inte bättre om kommunerna fick ett saldomål av samma slag som staten ålagt sig, att balansera ekonomin över en konjunkturcykel snarare än att låta varje enskilt år gå ihop?
Nej, jag är inte så säker på det. Problemet är att kommunerna och landstingen är så många. Ju lösare de ekonomiska tyglarna blir, desto mer disparat riskerar också tillämpningen att bli. Några kommuner har redan i dag använt olika tekniker för att föra över pengar mellan åren, andra skulle antagligen fortsätta att leva ur hand i mun. Frestelsen att kalla strukturella krav för konjunkturfrågor och skjuta upp nödvändiga omställningar till morgondagen skulle öka, med risk för att några skulle ramla ner i kommunakutens moras. Ett saldomål av statens slag skulle betyda att landet plötsligt fick drygt 300 stabiliseringspolitiska aktörer. Då skulle den ekonomiska politiken bli ännu svårare att hålla samman.
Den rimliga förändringen borde vara att lätta på balanskravet om kommunen har tidigare överskott att använda. Men normalt borde balanskravet gälla, även när tiderna blir sämre.
Därmed hamnar stabiliseringspolitiken där den hör hemma, hos statsmakterna. Utjämningssystemet innebär att påfrestningen fördelas någorlunda jämnt över kommunerna. Staten kan då bestämma hur stor neddragningen ska bli genom att tillföra systemet extra pengar. Idealet vore att beräkna en konjunkturrensad bana för den kommunala ekonomin, med statsbidragen som dragspel när intäkterna av kommunalskatten svänger upp och ner. Det är bättre än att självstyrelsen ska rulla kulor mellan de feta och de magra åren.
Gunnar Wetterberg