Så långt tillbaka möter vetenskaperna varandra. Historikernas vanliga källor räcker inte till, de äldsta bevarade dokumenten dyker inte upp förrän framåt 1100-talet. I stället utvecklar sig ett fascinerande lagarbete. Språkvetarna ordnar ortnamnen i historiska skikt, skapar tidsgränser genom att se vilka namn de skånska vikingarna tog med sig till Danelagen och Normandie, bosättningarna i England och Frankrike, och frågar religionshistorikerna om gudar och kultnamn. Arkitekterna och konstvetarna funderar över byggnadernas konstruktion och utsmyckningar, analyserar bilder och dopfuntar i sten, och tolkar placeringar i rummet.
Men det tyngsta lasset drar naturvetarna och arkeologerna. Det är två discipliner som mer och mer går in i varandra. Med ortnamnen trodde man sig ha daterat byar och socknar tillbaka till 600-talet, men när spadarna kom i marken hittade de ingenting under 1000-talet. Då tog fosfatprover och bildanalyser från flyg och satelliter vid - och då kom man underfund med att järnålderns byar vandrade, bytte plats så där vart 30:e eller 50:e år. Det tvingade fram nya hypoteser om utvecklingen. Var det befolkningen som ökade och tvingade fram nya jordbruksmetoder, där tresädet och plogen gjorde det lättare för byar att rota sig och odla samma tegar årtionde efter årtionde? Eller handlar det snarare om en ny syn på äganderätten - i äldsta tid var bosättningen familjen och löstes upp när denna dog, men när hus och jord började ärvas stabiliserades mönstren.
Fast när jag vänder tillbaka till mitt dagliga arbete har jag en helt annan fråga med mig. Var finns det förtroliga samtalet över ämnesgränserna när dagens problem ska hanteras? Fler och fler lösningar måste ta både naturvetare och ekonomer till hjälp för att fungera. När jag hade ansvaret för långtidsutredningarna i Finansdepartementet skrev reglerteknikern Per Molander en utmärkt bilaga om de långsiktiga miljöhoten, där han kombinerade en naturvetares gradering av problemens svårigheter med ekonomens värdering av hur de mest effektiva åtgärderna kunde konstrueras.
Och när jag skrev Riksbankens historia (Pengarna och makten, som kom ut i våras) häpnade jag över den svenska industrins guldålder, årtiondena runt förra sekelskiftet. Då hade Marcus Wallenberg den äldres näsa för de tekniska och vetenskapliga genombrotten, finansmannen mötte teknikerna och landade några av tidens viktigaste innovationer i Sverige, till bestående gagn för det svenska näringslivet.
Så borde mycket mer av det offentliga samtalet föras, till glädje och vägledning för oss alla. Kanske är ungdomarnas vägval på gymnasiet det mest löftesrika. På min tid drog tidsandan åt samhällsvetenskaplig linje - det var där mänskligheten skulle räddas. I dag ser många studieintresserade det naturvetenskapliga programmet som den självklara vägen vidare. Då är de klokare än vi var - även den som så småningom blir jurist, ekonom eller samhällsvetare kommer att behöva en bredare allmänbildning och insikt i sitt yrke och som medborgare.
Gunnar Wetterberg