Om ett par veckor lämnar Anders Borg sitt departement för att gå till riksdagen med vårpropositionen. Siffrorna lär knappast bli särskilt roliga, men han slipper i alla fall ut ur bunkern.
Sverige har nog ett av världens tristaste regeringskvarter. Under ett par år satt jag och stirrade in i den grå väggen på parkeringshuset Elefanten. Samma betongtunga utsikt hade våning efter våning av tjänstemän i Jordbruks-, Arbetsmarknads- och Finansdepartementen.
Sedan befordrades jag till ett hörnrum över infarten till Klaratunneln. Därifrån slapp jag någon gång iväg på nordisk konferens i Köpenhamn. Då blev jag grön av avund. Mina danska kollegor satt - sitter - i Den Røde Bygning, Fredrik IV:s regeringskansli bredvid folketingets Christiansborg (inte heller så pjåkigt), byggt strax efter stora nordiska kriget. Det är ett lågt tegelslott med vackra gavlar med vattnet på andra sidan gatan. Det är Danmarks äldsta kontorshus, som finansministeriet suttit i sedan 1721. När det blev dags för frokost tog vi oss snett över trafiklederna till Den Gyldne Fortun. Var det därför den danska politiken hanterade 1990-talet så mycket bättre än vi?
Sedan dess har det där med regeringskonstens omgivningar skavt i bakhuvudet. Axel Oxenstierna brydde sig. Medan han fortfarande var kvar i Tyskland och försökte hålla ihop verket efter Lützen skickade han in ett långt betänkande till regeringen om hur rådets sammanträdesrum på slottet borde inredas och hur rådsbordet skulle placeras, så att det gjorde vederbörligt intryck på tillresande utlänningar. Det var också han som tog de första initiativen att bygga om slottet, där den växande förvaltningen trängdes i eländiga kyffen. Jag undrar vad han hade sagt om Elefanten (bortsett från att han nog var med om att välja namnet vid 1640-talets reglering av Norrmalm)...
När Tre Kronor brann 1697 flyttade majestätet till Kungshuset, det Wrangelska palatset på Riddarholmen. Där samlades allt mer av makten. Riddarhuset låg redan vid övergången. Arvid Horn satt i närheten med kanslikollegiet. Fredrik I:s älskarinna Hedvig Taube fick bo först i det Banérska palatset, sedan i det Hessensteinska (döpt efter hennes och Fredriks söner, som blev romerska riksgrevar med detta namn). I sinom tid byggdes Riksens Ständers Hus för de ofrälse ståndens räkning. Stockholmarna spatserade gärna över till holmen, gonade sig i maktens närhet och visade upp sig i all sin glans. Den unge August Strindberg vandrade över till "Kedjeskär" (som ön heter i "Svenska öden och äventyr") för att referera andra kammarens debatter åt Dagens Nyheter, och lät senare Arvid Falk sköta samma syssla i Röda rummet.
Efter drygt 150 år började holmen strypas. På 1860-talet började Sammanbindningsbanan byggas, landets dittills dyraste järnvägsprojekt, som knöt samman norr och söder genom att skära av Riddarholmen från Gamla stan. I början av 1900-talet flyttade den nya riksdagens båda kamrar över till Helgeandsholmen, och sakta följde allt mer av makten och förvaltningen efter.
I dag är Birger Jarls Torg ett av Stockholms vackraste rum, men också ett av de ödsligaste. Bara när Fastighetsverket öppnar sina hus kan myllret ge en aning om 1700- och 1800-talets sjudande liv på holmen. Felet är att det ligger alldeles fel myndigheter där. Med all respekt för Fastighetsmäklarnämnden, Justitiekanslern, Kammarkollegiet, Svea hovrätt, Regeringsrätten och Högsta Domstolen strax före övergången till holmen, men hur många har ärende dit (eller vill ha det, i ett par av fallen)?
Men nu borde det vara läge för något nytt. När både järnvägen och bilarna ska ner i en tunnel (för så ska det väl bli?), då skulle också Riddarholmen kunna få liv igen. Tänk om vi skulle gå tillbaka till det som var! Om regeringskansliet befriades ur bunkrarna på Norrmalm och flyttade över vattnen, då skulle livet återvända till Riddarholmen, besökarna kunde glädjas åt ramen runt maktutövningen - och kanske tänker både förtroendevalda och byråkrater rentav lite större och vackrare, om de dagligen får strosa över Birger Jarls Torg? Det vore ingen dålig bonus på Ostlänken och den nödvändiga järnvägsupprustningen.
GUNNAR WETTERBERG