Häromdagen kom jag ut med boken "Efter fyrtiotalisterna" (Kommunlitteratur), en betraktelse över befolkningens åldrande, vilka påfrestningar det medför - och hur många möjligheter det finns att hantera det.
När jag skulle sätta punkt greps jag av ruelse. Få saker kan framkalla så mycket fniss som trettio år gamla förutsägelser. Sällan blir det som vi tror. Var och en som ger sig in i leken måste undra: vilka är jokrarna? Vad är det som kommer att få utvecklingen att gå åt ett helt annat håll än vi tror idag?
Naturligtvis räcker det inte att ställa frågan. Faktorerna som gör att vi får fel går normalt inte ens att förutse. Men redan nu kan man ana två svårbedömda storheter: tekniken - och tiden.
Den medicinsk-tekniska utvecklingen gör det möjligt att behandla, lindra och bota allt fler tillstånd. Ibland tas det för givet att denna utveckling är kostnadsdrivande, men rimligtvis behöver det inte bara vara så.
Under 1970- och 1980-talen ökade kostnaderna för välfärdstjänsterna snabbare än vad man skulle ha trott, om man bara räknade på befolkningens åldersfördelning. På 1990-talet var det tvärtom. Besparingspaketen duggade tätt, i staten, landstingen och kommunerna. När det blev ont om pengar hushållade vi bättre med resurserna.
För ett halvår sedan publicerade den engelska tidskriften The Economist en översikt över IT-användningen i sjukvården. Ingen kunskapsintensiv sektor använder informationstekniken så lite, konstaterade tidningen. Förklaringen, menade de, är att hela västvärldens sjukvård domineras av efterkrigsboomens läkare. När de går i pension kommer 1980-talets IT-yngel att ta över klinikerna. Då kommer alla de nya tillämpningarna, och det är den effekten som är hart när omöjlig att beräkna. Om den nya informationstekniken kan användas som hjälpmedel för bättre vardagshälsovård, för bättre kost- och motionsvanor, om den kan flytta ut en del av vården i hemmen, så kan det minska kostnaderna, men framförallt ge oss större möjligheter att välja hur vi vill åldras och dö.
Den andra jokern är tiden. Fler och fler människor har fått mer och mer tid att själva råda över under 1900-talet. Den förväntade medellivslängden har ökat, även för dem som fyllt 50 år, arbetstiden har förkortats, semestrarna och föräldraledigheten har kommit till.
Detta bidrar till förutsättningarna för ett viktigt trendbrott. Under 1900-talet har allt fler sysslor vandrat ut på arbetsmarknaden, när det som en gång gjordes i hemmen mekaniserats och professionaliserats. Men när maskorna i det offentliga nätet blir glesare, vad kommer människor då att göra av all sin tid? Hittills har idrottsrörelsen, IKEA och Clas Ohlson haft störst glädje av människors lust att göra något vettigt, men här och var har kommuner börjat underlätta för vänföreningar för gamla som vill hjälpa varandra. Pensionärer går in som frivilliga på sjukhus och i skolor. Kanske har de föräldrakooperativa daghemmen sått ett frö som kan växa vidare i fler verksamheter.
Det är en utveckling som kommunerna borde bejaka, och som börjat komma igång på sina håll. Genom att ställa lokaler och handledning till förfogande kan den offentliga sektorn förlösa värdefulla ideella insatser. Det skulle ställa fler händer till medborgarnas förfogande, men det skulle snarast öka behovet av kunnig personal. För att ta vara på det frivilliga arbetet krävs det god organisationsförmåga och medmänskligt omdöme.
Hur vi ska ge utrymme åt tidens och teknikens möjligheter är bara en av de stora frågorna framöver. Det är diskussioner som berör alla medborgare. Under de närmaste 10-15 åren har vi ett demografiskt andrum, då vi har tid på oss att tänka igenom hur vi vill utforma en uthållig välfärd. Jag hoppas att "Efter fyrtiotalisterna" kan bidra med en del av underlaget till den diskussionen.
Gunnar Wetterberg