För några månader sedan ringde en klok kvinna om ett eller annat - jag har glömt vad. Det som brände sig fast var hennes bakgrund. Hon var civilingenjör, hon hade arbetat i ett par av de stora internationella svenska företagen, de senaste åren i ett par chefsbefattningar - men sedan hade hon blivit konsult. Med mer lön och mer tid försörjde hon sig på att vara mentor åt ett antal yngre chefer här och var.
Förlåt min hädiska tanke, men hade hon inte gjort större nytta där hon var? Många av dagens problem i arbetslivet handlar mycket om hur bra chefer vi har. Produktiviteten beror på arbetsorganisationen, som beror på cheferna; sjuktalen kan se mycket olika ut på arbetsplatser med lika förutsättningar, beroende på hur ledningen fungerar; och hur länge vi orkar och har lust att jobba beror på vår kontakt med chefen.
Kan det vara så, att vi alldeles utan att tänka på det håller på att utarma det svenska arbetslivet på goda chefer? Visst, det lönar sig ofta bättre att driva egen firma än att vara löneanställd chef. Skattesystemet erbjuder många fler möjligheter åt den som satt sig på bolag än åt löntagaren. Man måste nog lägga på åtskilliga procent för att få samma ekonomiska utbyte. Om konsulten dessutom själv kan välja sin arbetstid (vilket dock inte alla konsulter kan, det är ofta mer slitsamt än att röra sig i en stor organisation), så blir frestelsen stor att lämna linjen och bli sin egen.
Åt samma håll drar många andra regelverk. För företaget kan det ofta te sig bekvämare att ta in en konsult på några månader eller rentav år, snarare än att anställa honom eller henne. Den anställde chefen drar med sig ett arbetsgivaransvar och är inte så lätt att bli av med, om det inte skulle fungera.
Men det innebär också en utarmning. När konsulten lämnar företaget tar han med sig den aktiva kunskapen och går. Han har säkert rapporterat av och gjort sitt i god ordning, men vid fikabordet bleknar minnet av vad han gjorde snabbt bort. Om han i stället hade varit fast anställd skulle projektets erfarenheter och insikter levt kvar i organisationen långt efter att det formellt hade avslutats, som en del i den där svårgripbara kulturen som ofta är så värdefull.
Ju mer jag tänkte på den kloka mentorn som ringde, desto mer undrade jag om vi inte i detta tappat bort en av de riktigt viktiga aspekterna på våra regelverk. Den svenska chefskulturen hör till vårt arbetslivs starkaste sidor. Överlag är svenska chefer duktiga på att leda prestigefritt och lyhört; de goda idéerna tas bättre till vara än i andra, mer hierarkiska chefskulturer. Men hur ska vi klara av att vidmakthålla den styrkan, om våra egna system lockar duktiga människor att välja bort chefskapet?
Konkret handlar det om värnskatten. Vad konsulten skaffar sig är möjligheten att planera bort värnskatten. Det hon skulle ha sparat efter 55 procents marginalskatt som löntagare kan hon nu till minst 72 procent kapitalplacera (efter vinstskatt), eftersom hon inte tar ut det ur bolaget. I sinom tid ynglar de pengarna ofta av sig, så att de hunnit bli en stor och rund summa när det är dags att slå itu spargrisen (och på vägen kan de ha hunnit bli både pensionsförsäkringar och tjänsteresor).
Värnskatten är en skatt på dem som skaffar sig mer utbildning och tar ansvar för besvärliga uppgifter. Det är också en skatt som utarmar arbetslivet på många goda chefsämnen. I det perspektivet blir den ett problem inte bara för höginkomsttagare, utan också för alla dem som får en sämre arbetsledning än de annars skulle ha haft.
GUNNAR WETTERBERG