Häromveckan blev jag indragen i ett moloket lunchsamtal. På den tiden flyttade en av mina vänner tillbaka till Östergötland, när det såg ut som om näringslivet höll på att ta fart. Linköping och Norrköping verkade beredda att samarbeta, universitet hade börjat yngla av sig framgångsrika snilleföretag, och Östergötland var på väg att växa samman till en enda arbetsmarknadsregion.
Men nu?
Han menade att grannstädernas politiker ramlat tillbaka ner i sandlådan. I retoriken lever fortfarande storstadstanken, men i handling har man haft ack så svårt att sträcka ut handen. Flygplatsen är det sorglustiga exemplet, järnvägen lite mer undanskymd, men kruxet är detsamma.
Utan en ordentlig flygplats att satsa på flyttar det ena företaget efter det andra helt eller delvis till Stockholm - BT, Lundbergs, Stadium? Utan ett nytt spår mellan Norrköping och Linköping blir pendlingen inte så effektiv som den måste vara för att locka flyttare från resten av landet.
"Felet är att man bara väntar på staten", suckade vännen. Om Östergötland själv började bygga det nya spåret, då kommer processen igång, och då drar det staten med sig.
För en utomstående påminner det om Skånes mödosamma 1970-tal. Regionen sackade efter tillväxten i resten av landet. Kommunerna trätte inbördes, hoppet stod till staten och någon spektakulär industrilokalisering.
I dag har det vänt. Nyckeln till Skånes vändning är Pågatågen och bron. Smidiga kommunikationer har gjort arbetsmarknaden större och mer flexibel. Bron öppnar vägen ut, till både Danmark och Tyskland i det nära perspektivet, men via Kastrup hur långt som helst.
Regionfrågan har dragits i långbänk. Det senaste beskedet är att regionerna ska växa nerifrån. Det tror jag så mycket jag vill på. Regionfrågan väcker knappast någon folklig entusiasm - men människor blir ledsna och förbannade när den offentliga sektorn inte fungerar.
Det gjorde den inte under Gudrun, när stora delar av Småland blev av med viktig infrastruktur under veckor och månader. Om staten hade varit bättre organiserad skulle den ha kunnat gripa in där de privata el- och telebolagen kom till korta. Därför behöver staten hitta en ny indelning av landet, som alla statliga myndigheter kan rätta sig efter - och därmed lättare räcka varandra handen, när det väl behövs.
För att det ska bli av måste staten orka vara stat och regeringen måste våga regera. Om landstingen inte kan komma överens - och det kan de inte, senast bestämde sig Jönköping för att vara en region på egen hand? - måste staten dela in sina myndigheter på ett klokt sätt.
Östergötland har universitetet, två livskraftiga städer och många andra vackra kommuner att bo. Landskapet ligger lagom långt från Skåne och Stockholm för att karva ut ett starkt läge på halva vägen. Men ju fler som ledsnar på att vänta, desto mer utarmas näringslivets växtkraft. Därför är veckans bästa nyhet handslaget om en gemensam flygplats och satsningen på att snabbt få ett nytt spår mellan Linköping och Norrköping. Det ökar städernas och landskapets dragningskraft på de omgivande länen.
Gunnar Wetterberg