I måndags återuppväckte Bo Könberg förslaget om ett statligt sparande för äldreomsorgen. För några år sedan kallades det försäkring, nu talar Könberg om en fond.
Namnbytet innebär möjligen en mindre bindande utfästelse. Fonden kan hjälpa till att klara finansieringen, den rymmer inte lika mycket garanti som begreppet försäkring skulle göra.
Förslaget har ett tydligt symbolvärde: Det markerar att staten bryr sig. Men frågetecknen är ändå besvärande många.
Det är svårt att definiera vilket mål fonden siktar mot. De stora påfrestningarna kommer antagligen inte förrän om 20-30 år. Hur kommer omsorgen då att vara organiserad? Ska en del av sjukvården ingå? Hur mycket ska man räkna med att människor klarar själva? Vilket slags hjälp - och hur mycket - kommer nästa generation gamla att vilja ha? Hur ska fonden se på anhörigvården?
Hur kommer fondens existens att påverka äldreomsorgens utveckling? En öronmärkt finansieringskälla riskerar att leda till kostnadsexplosion. Om ökande krav och bristande kostnadskontroll leder till finansieringssvårigheter, så är det bara att höja avsättningarna. Öronmärkta pengar är något som hör 1600-talet till. Det var så Karl XI försökte rädda statsfinanserna. Så småningom kom man fram till att "egna" pengar hämmar utvecklingen. Om vården och omsorgen ska hitta nya lösningar är det klokast att hela tiden pröva insatserna och resursanspråken mot andra behov och åtaganden.
Kommer rikspolitiken att orka stå emot några välplacerade mediareportage? Om fonden väcker förväntningar om att staten ska betala rätten till god vård och omsorg i framtiden, så har de offentliga finanserna fått en gökunge i boet.
Den bästa äldreomsorgsfonden är ett överskott i de offentliga finanserna och en amortering av statsskulden. Bara så kan staten få det manöverutrymme som behövs för att hantera behoven när de anmäler sig.
Ändå är det mycket som talar för att det inte kommer att vara nog. Den offentliga sektorns resursproblem handlar inte bara om vården och omsorgen. För framtiden är skolan väl så viktig. Dagens lärarlöner lockar inte de pedagoger som vi behöver för att klara de kommande årtiondenas kunskapsförsörjning.
Därför kommer det offentliga inte att kunna tillfredsställa hela behovet av äldreomsorg 2020. Vi kommer själva att få betala allt mer - och det kommer de flesta av oss att ha råd med. Med en normal ökning av produktiviteten fördubblas våra inkomster vart 30:e år. Det är också ett argument mot att spara för mycket för tidigt. Även om de offentliga finanserna stagnerar när arbetskraften minskar, så har var och en av oss råd att betala mer privat.
Som investering är därför Rut bättre än en fond. Allt fler människor vänjer sig vid tanken att jakten på dammråttorna får man klara på egen hand. Vardagssysslorna får vi sköta själva eller betala för ur egen ficka. I bästa fall står Rut för en nyttig folkuppfostran, som gradvis kan avvecklas när vi väl lärt oss betala vad vi behöver. Då kan staten och kommunerna koncentrera sina insatser dit de bäst behövs, till dem som behöver så mycket hjälp att de inte har råd att själva betala.
Gunnar Wetterberg