Här satt man liksom och tappade hoppet efter en sommar full av SD-normalisering och rasistisk upptrappning, där hatet och hetsen blivit vardagsmat och godhet ett skällsord. Jag förberedde mig på en höst i brunt.
Så blev det tvärtom, och så snabbt det har gått! På bara ett par dagar har hela opinionen vänt. Nu reser sig människor i Sverige, i hela Europa, och visar välvilja, medmänsklighet och öppna famnar.
Vinden har vänt, och viktigast av allt: även hos våra politiker, som visat sig precis lika opinionskänsliga som vanligt.
Så låt oss nu njuta av den berusande vågen av medmänsklighet i några dagar till. Fortsätt ge pengar till hjälporganisationer, fortsätt samla sovsäckar till frysande barn på Lesbos stränder, fortsätt anmäla er som familjehem, gode män och kontaktpersoner till ensamkommande barn. Det gör enorm skillnad för många människor.
Men låt oss också kräva samma sak av våra politiker. Gläds åt att de, liksom de flesta av oss, visar starka känslor inför den situation våra medmänniskor i andra länder hamnat i. Men kräv också att de omsätter dessa känslor i handling, för nu har vi deras uppmärksamhet.
Centerns Annie Lööf får plötsligt betalt för att hon stått rakryggad i snålblåsten sedan förra valet. Trendkänsliga Folkpartiet vill plötsligt ha stopp för transportöransvar och öppnar för rätt att söka visum på EU-ambassader. Och, viktigast av allt: vår regerande koloss till socialdemokrati, som ju är ett nervknippe av sällan skådat slag, vänslas med Angela Merkel och tar små men tydliga steg mot en värdigare flyktingpolitik.
Så fram med önskelistan.
Fler säkra flyktvägar, ner med transportörsansvaret, öka flyktingkvoten, tvinga EU-länder att öppna upp, låt inte svenska lyxkommuner som Danderyd gömma sig. Alla ska med. Och häftigast av allt – det verkar faktiskt inte vara omöjligt att kringgå parlamentariska omvägar och köra direktaktion: i en debattartikel i DN reder frilansjournalisten Andrev Walden med hjälp av folkrättsexperter ut artikel 25 i Schengens viseringskod, vilken verkar innebära att ett snabbt regeringsbeslut räcker för att valfri diplomat ska kunna jazza ner till Ungern, Turkiet eller till och med Syrien och dela ut humanitära visum till dem som anses behöva det. Vi behöver inte låta barnfamiljer riskera liv, hälsa och sitt livs besparingar på trånga gummibåtar, lufttäta lastbilar eller hundramilapromenader genom de serbiska bergen i stället för billiga och säkra flygplan. Vad säger ni – ska vi visa att vi är Raoul Wallenbergs och Folke Bernadottes barn?
Och sen är bara resten kvar . . .
Att se till så att det finns bostäder i vårt land. Att öppna inte bara hjärtan och plånböcker, utan även hem och arbetsplatser. Att inte flytta barn från skolor för att det är för många barn från andra länder där. Att omfamna mångkulturalismen i både praktik och teori.
Och så det andra, lite svårare: Se till att Assad slutar bomba ihjäl sina medmänniskor. Se till att IS försvinner och aldrig kommer åter. Se till att, för framtida bruk, verkligen analysera vad som lett fram till det haveri vi ser i länder som Syrien, Eritrea och Afghanistan.
Vi har mycket att göra, så håll i det här nu.