Många fruktar att mordet på den vita extremistledaren Eugene Terre?Blanche ska utlösa en våg av våld i Sydafrika. Jag är inte så säker på att den oron är befogad. Terre?Blanche hotade under sin mest aktiva tid på 1980- och 90-talen med att sätta hela Sydafrika i brand och krossa alla försök till en demokratisk utveckling.
Sånär som enstaka terroraktioner blev det inte mycket av med dessa vilda hotelser. När Terre?Blanche kallade sina anhängare till en jättedemonstration mot försoningspolitiken valde de flesta av dem att istället titta på en rugbymatch. Med sådana anhängare gör man ingen revolution.
Terre?Blanche var en skränfock och han älskade sin nazistinspirerade uniform och parader till förmån för vit härskarmakt som han ledde sittande på en häst (utom när han en gång trillade av). Gång på gång varnades för att han skulle kunna sätta igång ett inbördeskrig, men trots att hans anhängarskara på sin tid ska ha uppgått till 70 000 förblev han en obehaglig ljudkuliss i utkanten av det reformbygge som Nelson Mandela skapade tillsammans med den vite presidenten de Klerk.
Med införandet av demokratin i Sydafrika bleknade hans rörelse bort och Terre?Blanche kom i rampljuset igen bara sedan han nästan slagit ihjäl en säkerhetsvakt med ett järnrör. Han dömdes till sex års fängelse och avtjänade tre år.
Det påstås att han de senaste åren återigen sökt blåsa liv i den vita extremiströrelsen, men i praktiken tycks det inte ha blivit mycket av ansträngningarna. Terre?Blanche var för extrem för att kunna ena andra än rena fantaster bakom sig.
Det betyder inte att demokratin i Sydafrika är ohotad. Ett av apartheids främsta syften var att säkra jobb åt alla vita, även de som saknade kvalifikationer. Införandet av demokrati har inneburit att många vita förlorat sina jobb. De är helt naturligt bittra över sin situation.
Samtidigt har regeringen inte lyckats mer än marginellt minska arbetslösheten bland de svarta. Den uppgår till gigantiska 40 procent. ANC:s ungdomsledare Julius Malema försöker sig på samma misslyckade taktik som president Mugabes anhängare i Zimbabwe: Man skyller allting på de vita bönderna. 3 000 bönder lär ha fått sätta livet till under de senaste tio åren. Och Malema sjunger regelbundet den otäcka kampsången "Döda en boer" vid sina möten.
Mordet på Terre?Blanche kan naturligtvis leda till hämndaktioner mot svarta. Men särskilt många vita känner inte sympati för Terre?Blanche. När han lät våldet gå över från krigiska tal till privata uppgörelser förlorade han det mesta av den sympati han kan ha haft.
Det större hotet är om hämndaktioner för ett mord som mest verkar framprovocerat av Terre?Blanches egen brutalitet, blir en förevändning för ett mera organiserat våld från svarta ungdomsgrupper under Julius Malemas ledning. Zimbabwe är ett avskräckande exempel på hur sådant våld efter kort tid i samma mån drabbar svarta som vita - och på vägen slår sönder en blomstrande ekonomi.