Våren har äntligen kommit och mitt idoga snöskottande i Ydre har upphört. Måhända ska vi se det som ett vårtecken att vi äntligen fått en ny landshövding. Och glädjande nog en kvinna. Själv känner jag inte Elisabeth Nilsson men vi ska träffas för första gången den 9 april. Jag ska göra mitt bästa för att lämna över uppdraget på ett professionellt sätt och stötta henne så gott jag kan och i den utsträckning hon önskar. Hon är att gratulera till ett av Sveriges roligaste jobb!
Normalt kommenterar jag aldrig media. Det ät väl ingen större hemlighet att de är viktiga för en person i offentlig ställning. Någon har sagt "att när Björn Eriksson ser journalister börjar han alltid springa. Oftast hinner han i kapp!" På näthinnan har jag skillnaden mellan Stockholmsmedia och landsortspress. De förstnämnda är ofta aggressiva, felsökande och snara till svepande generella utfall. Speciellt gäller detta kvällspressen där individer ena dagen är hjältar för att nästa dag vara idiotförklarade. Inom sportjournalistiken syns detta som tydligast.
Med landsortspress får man mer varaktiga relationer. Man ses ofta, ömsesidiga beroenden uppstår lätt och det utvecklas i bästa fall ett förtroende byggd på respekt för varandras roller.
Som ordförande för Svenska Skidskytteförbundet har jag noterat dekadansen i kvällstidningarnas rapportering. Ett exempel är hanteringen av vår fixstjärna Helena Jonsson. När hon lyckas är hon allas kelgris, misslyckas hon enligt sportjournalisternas mening är hon intet värd. Kvällspressen menade före OS att skidskyttet skulle ta fyra medaljer och vi hävdade att målet var en. När vår prognos slog in var det Helena Jonssons fel att herrar sportjournalister visade sig ha hamnat snett. Hånfulla manschauvinistiska kommentarer stod som spön i backarna. "Hela Sveriges fästmö" var en bluff, att hon fått Jerringpriset var ett skämt, att hon öppet grät var bara patetiskt, etc. Själv längtade jag efter att få säga som den tidigare skidstjärnan Thomas Wassberg svarade i motsvarande situation: "Åk själv då gubbdjävul."
Jag undrar vart den journalistiska kvalitén tagit vägen. Om Correns sportchef Christer Kustvik skulle skriva så om en östgötsk idrottsman vore han gissningsvis en död man. Sportchefen i en av kvällstidningarna hade mage att skriva att han var förbannad på en idrottskvinna som inte levererar vad han önskar sig. Att han vill att "mentala coacher" sätts in av oss i ledningen för att undvika fortsatta "fiaskon".
Är det så man ska hantera en ung idrottskvinnas prestationer? Ynkligt tycker jag. Vad tycker ni?