Ett politiskt vapen mäktigare än alla andra liggerfortfarande och väntar på att dras upp ur den svenska myllan till valet2006. Nej, det är inte EU-skepticism, feminism eller något med miljö.Det är något oerhört svårfångat, både i ord och politisk praktik. Detär det där med värden.
I Sverige går det en mäktig underström av folkliga känslor ochföreställningar som aldrig verkar nå upp till det politiska ytskiktet.Vi såg det 1998, då kristdemokraterna till sin egen häpnad fick emottaen våg av förväntan att de skulle införa en moralisk dimension ipolitiken. Och vi såg det 2002 då Lars Leijonborg vägrade varabeställsam och i stället började rikta krav på den ene och andre:invandrarare, elever, socialbidragstagare. Varken kristdemokraternaseller folkpartiets valsegrar var resultat av i förväg utlagdastrategier. Inte heller hade genombrotten någonting med ekonomi ochpolitikens "hårda" frågor att göra, utan med dygdetik.
Solidaritet, exempelvis, är en dygd. Som politisk besvärjelse harden tjänat socialdemokratin i över ett sekel. Begreppet har vävts in ien berättelse om svensk framgång och sammanhållning och innebär förmånga människor att en röst på socialdemokraterna är enidentitetshandling. Det är Göran Perssons sista -- och starkaste --försvarslinje. Skall borgerligheten slå hål på den måste den se bortomsiffror och kurvor och gripa an politikens moraliska dimension.
Vad finns det för borgerliga tankefigurer som gripit tag imänni-skor? När Maud Olofsson tillträdde gjorde hon ett relativt gottförsök med att måla upp bilden av "det kluvna Sverige", ettverklighetstillstånd på vilket centern skulle vara det politiskasvaret. Men det hela fick aldrig riktigt fäste.
Men säg att nyckelordet är hederlighet. Varför alltså bristen på hederlighet söker sin politiska adressat.
Det moraliska kittet i Sverige håller på att lösas upp. Det är ensliten konservativ fras, men allt fler, och långt in i vänsterleden,ställer nog upp på den. Tecknen är av skilda slag. Ett första är detutbredda fusket. Det skattefifflas, det svartjobbas och det sjukskrivspå lösa grunder som aldrig förr. Folk skaffar sig fördelar på helhetensbekostnad, och ju fler som gör det, desto fler som ger sitt tystagodkännande.
Hederlighet förutsätter en känsla av samhällelig tillit mellanmänniskor. Men när alla blint tar för sig, när bonusdirektörer mjölkarpå medan de kan, tätt följda av bolagskollegorna i stat och kommun, närdet offentliga rummets tilltal allt mindre präglas av ömsesidig respektoch oddsen stadigt sjunker för att bli värdigt bemött i debatter ellermediala och kulturella arenor över huvud taget, när allt flerinstitutioner och aktörer i samhället signalerar att de inte bryr sigom saker och ting, då tänjs förtroendets band hårt mellan medborgarna.
Men mest politiskt brännbart är förstås socialdemokratinsförvandling till korrumperad elit. I stället för att företräda någonslags folklig vilja koncentreras politiken på att till varje prisvidmakthålla statsmakten som försörjningsbas för rörelsens högstaskikt. Skamlösheten blir allt mer öppen. Toppjobben säkras ellerskapas, lägenheterna fixas, och som en sista symbolisk fas börjar nuden gamla adelns herrgårdar tas i besittning.
Allt detta spelar politisk roll därför att det med rätta stöterfolk. Och inte bara de som själva är änglalika, för de är inte många.Utan de allra flesta, även de som själva någon gång nyttjat systemetsgråzoner.
Trots allt är det väldigt få som inte skulle föredra ett samhälledär de hade möjlighet att tillgodose de egna behoven enbart genom sittarbete, och där reglerna vore erkänt rimliga och rättvisa och allavisste att trixande bestraffades. Ett samhälle där hederlighet ochrättfärdighet -- återigen -- var rella ideal.
Däri ligger den djupaste anklagelsen mot skatte- ochbidragssystemet. Det är inte i första hand ett ekonomiskt ineffektivtsystem utan ett orättfärdigt sådant, därför att det sätter ekonomiskpress på hyggliga människor att solka sin arbetsglädje ochsjälvrespekt. Det dränerar Sverige på hederlighet.
En opinionsmätning i höstas visade på ett trendbrott: det var nuväsentligt fler än tidigare som var benägna att förknippasocialdemokrater med pampvälde och överhet. Nomenklaturans konturer gårinte längre att dölja. Fenomenen hänger ihop. När välfärdssystemenställde sig i konflikt med den folkliga moralen frikopplade sig maktenifrån den. Det är en berättelse om den försvunna hederligheten. Låthederlighetens renässans stå för dörren 2006. En sammanhållen moraliskvision att ställa mot en förljugen solidaritetsretorik.
Låt det åtminstone bli någon vision, den eller annan. För omborgerligheten i tid läser av och kanaliserar de folkliga dygdernasunderströmmar, i stället för att råka trampa i dem mitt under brinnandevalrörelse, då är regeringsskiftet ett faktum. Då kommer det inte attspela någon roll hur mycket pengar och hänsynslöshet socialdemokraternalastar in i sin valmaskin. De kommer att ligga där på valdagen ochundra vad det var som träffade dem.