Många i Sverige och i Europa verkar se fram mot ett fiasko förmorgondagens irakiska val som ett välmotiverat och bra sätt att geGeorge W Bush en näsbränna.
Det är i princip lika enfaldigt som när många svenskar under andravärldskriget hoppades på en tysk seger mot den avskyvärde diktatornJosef Stalin.
Västvärldens ledare Winston Churchill och Franklin Roosevelt varsannerligen inga kommunistvänner, men de insåg att ett nederlag förStalin vore en katastrof också för demokratierna.
George Bush är ingen Stalin, men ett nederlag för de amerikanskasträvandena att få till stånd någon sorts fungerande demokrati i Irakefter Saddam Hussein skulle få mycket allvarliga återverkningar förhela den demokratiska världen.
Ingen kan gärna längre förneka att USA alldeles underskattadeproblemen i Irak när man beslöt sig för att invadera landet för attbefria det från en av nutidens värsta diktatorer. Irak visade sig intevara ett Japan eller Tyskland som kunde resa sig från ruinerna avkrossade diktaturregimer för att bygga några av världens mest stabilademokratier. Snarare är Irak som en grym karikatyr av Jugoslavien därbefrielsen från diktaturen inneburit att locket lyfts av dittillsnedpressade motsättningar mellan olika folkgrupper.
Precis som serberna varit härskarna i Jugoslavien -- vilket intebetytt att inte också den folkgruppen var offer för diktaturen -- är iIrak sunni-muslimerna den grupp som kommer att förlora sin makt omdemokratin kan genomföras. Det är därför de, under ledning av dem somvar Saddam Hussein-diktaturens hantlangare, nu genom en fruktansvärdterror försöker hindra genomförandet av fria val.
Det betyder verkligen inte att de är mer frihetsälskande än degrupper som accepterat att den amerikanska ockupationen är ett mindreont än fortsatt diktatur. När serber slutit upp bakom figurer somSlobodan Milosevic och Radovan Karadzic har få kommit på idén attbeteckna dem som frihetskämpar. Lika litet finns det minsta anledningatt slösa välvilja på dagens irakiska terrorister. En framgång för dembetyder elände för hela det irakiska folket och i förlängningen förhela Mellanöstern och därmed också för västvärlden.
Iraks kurder och shiamuslimer som tillsammans utgör denöverväldigande majoriteten av Iraks befolkning önskar bägge att valet imorgon ska bli en framgång. Det betyder inte att de i övrigt ärinbördes allierade -- lika litet som Jugoslaviens kroater och bosniervarit det. Men bägge vet att ett åtminstone någorlunda väl genomförtval är deras enda hopp om att kunna få igång en process mot en fredliglösning av landets problem.
Jag vet inte hur stora chanserna är för ett framgångsriktgenomförande av valet. Men erfarenheterna från valen i Afghanistan ochPalestina visar att det i vart fall inte är otänkbart att folk skavilja och våga gå och rösta. I bägge fallen förutspåddes att våld ochbojkotter skulle göra valen helt meningslösa. Men bland bägge folkengick en majoritet och röstade i val som var rimligt fria från fusk ochde har nu fått ledare som kan stödja sig på ett demokratiskt mandat.
Skulle terroristerna i Irak lyckas i sin föresats att skrämmaväljarna från att rösta ser det mörkt ut för Iraks framtid. Ingen böremellertid av detta dra slutsatsen att det varit bättre om SaddamHussein fått fortsätta att härska. Det är på grund av att han fåtthållas i årtionden som förutsättningarna nu är så dåliga för en fredligutveckling av landet.
Nästan överallt i världen hyllas demokratin som den bästastyrelseformen. Dess praktik lämnar i somliga fall mycket övrigt attönska. Men arabvärldens förstelning beror i hög grad på att man därfortfarande odlar ett principiellt motstånd mot demokrati.
KRÖNIKAN