Vi som är Israelvänner vill gärna tro att det inte är Israels fel att det inte blivit någon fredsöverenskommelse med palestinierna.
Palestinierna har haft en märklig förmåga att aldrig missa ett tillfälle att missa ett tillfälle till uppgörelse, som den israeliska utrikesministern Abba Eban uttryckte det.
Men det är inte hela sanningen. Israels politiker har vid flera tillfällen gjort vad de kunnat för att rycka undan mattan för de palestinska ledare som velat ha fred med Israel.
Jag har den senaste veckan läst Sari Nusseibehs memoarer. Nusseibeh är rektor för det palestinska Al Quds-universitetet i Jerusalem. Han var också under några år efter att Osloprocessen för fred brutit samman på grund av Yasser Arafats nej till Clintons fredsplan, PLO:s representant i Jerusalem. Han är den främste företrädaren för en realistisk och fredsvänlig palestinsk opinion. Han har tagit stora risker för sin fredsvilja. Han står under ständigt mordhot från mera extremistiska palestinska grupper.
Nusseibeh tvekar inte att lägga en stor del av skulden för sammanbrottet och den självförstörande andra intifadan på Yasser Arafats obeslutsamhet och feghet. Men han visar också hur regeringen Sharon systematiskt slog sönder förutsättningarna för en framtida palestinsk stat och såg de moderata palestinska ledarna som det främsta hotet mot israelisk säkerhet.
Sharon kom så småningom till slutsatsen att Israel måste göra sig fri från de ockuperade områdena. Men han trodde aldrig på en fredsuppgörelse. Därför genomförde han som ett första steg mot att göra slut på ockupationen den ensidiga utmarschen ur Gaza. Hans misstänksamhet mot den palestinska fredsviljan ledde till att han inte gjorde något som helst försök att se till att det blev en fredsvänlig palestinsk regim som tog över i Gaza. Resultatet blev att Hamas som verkligen står för en total oförsonlighet tog makten med det elände som detta lett till.
Benjamin Netanyahu som idag är Israels premiärminister gjorde under 90-talet då han en period för första gången hade den rollen, sitt bästa för att sabotera Osloprocessen. Det blev en viktig anledning till att många palestinier förlorade tron på möjligheten att uppnå en rimlig fred och därmed till att Arafat inte vågade ta det bud som accepterats av Israels nästa premiärminister Ehud Barak.
Arafats nej till en uppgörelse ledde till att den israeliska fredsrörelsen bröt samman och att Sharon kom till makten.
Dagens israeliska regering för inte en politik som är lika destruktiv. Man har aktivt bidragit till att återuppbygga ett civilt samhälle på Västbanken. På det sättet är förutsättningarna för en fredsuppgörelse bättre än tidigare. Men trots vad han säger utåt tror inte Netanyahu på en fredsuppgörelse. Därför satsar han istället på nya bosättningar eftersom han vet att detta kommer att göra det svårt för palestiniernas ledare att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Israel har sin del av ansvaret för att freden verkar så avlägsen.
Ernst.klein@telia.com