I USA finns en synlig fattigdom som vi inte har någon motsvarighettill i Sverige. Den svenska fattigdomen döljs effektivt av hyreshusensprydliga fasader.
En egendomlig debatt i spåren av de amerikanska orkankatastrofernahar handlat om vilken skuld det amerikanska samhällssystemet har tillde svåra följderna av stormarna. Den socialdemokratiske debattörenGöran Greider var snabb med att utmåla USA som det "befästafattighuset". Han hade naturligtvis då inte en aning om att de summorsom nu diskuteras i federalt bistånd till offren och tillåteruppbyggnaden av New Orleans och de förstörda områdena i Mississippihandlar om stor-leksordningen 1 500 miljarder kronor -- det vill sägaungefär hela den svenska statsbudgeten under två år.
Skulle Europa klara en katastrof av den storleksordning som nudrabbat Amerika? Och, ännu närgångnare, skulle Sverige ha klarat den?
Anta att hela Stockholms-området härjats av storm och översvämningså att staden måst totalevakueras och till stor del gjorts obeboeligför överskådlig framtid. Hade de evakueringsplaner som civilförsvaretpå sin tid gjorde upp för en krigssituation då fungerat i praktiken?
Jag misstänker att problemen kunnat bli lika stora som i New Orleanseller Houston. Kanske hade de blivit större därför att svenskarnastotala ovana vid katastrofer nog skulle ha gjort det väldigt svårt attfå alla med på att låta sig evakuera till förläggningar i skolor ochidrottshallar.
Och hur hade det gått under tiden efter katastrofen? Skulle desvenska socialförsäkringarna verkligen ha klarat påfrestningarna avkrav från bortåt en miljon människor på att få a-kassa, sjukpenning ochsocialhjälp?
Då har vi ändå inte kommit till alla praktiska problem med att ordnaskolgång och fungerande familjebostäder för alla evakuerade för tidenefter den första katastrofhjälpen. Och åter-uppbyggnaden!
Hur skulle det svenska samhället och näringslivet klara sig omhuvudstaden med alla dess statliga myndigheter och företagenshuvudkontor slagits ut?
Hur mycket hjälp skulle vi ha kunnat räkna med från EU? Skulleverkligen människorna i alla Europas länder reagerat lika kraftfulltsolidariskt som amerikanerna gjort nu efter sina katastrofer?
Jag kan inte förstå dem som i svensk debatt velat övertyga ossom att den amerikanska presidenten och de olika inblandademyndigheterna agerat exemplariskt efter orkanen Katrina. Men lika litetbegriper jag dem som förnekar att det nu pågår ett hjälparbete i enväldig skala som jag inte är säker på att man klarat av om Sverigedrabbats av något liknande.
Vi ska nog vara väldigt tacksamma för att vi lever i ett hörn avvärlden där naturkrafterna inte härjar med samma våldsamhet som påandra håll. Och vi bör nog vara mycket försiktiga med att ge bristernai det amerikanska samhället mer än en liten del av skulden för deproblem som landet nu står inför.
En katastrof som Katrina hade nog kunnat krossa också det svenska folkhemmet.
Ernst Klein
Politisk krönikör