Det finns barnens dag och kanelbullens dag. Så varför inte strejkens dag. I år ägde den rum den 29:e september. Då strejkade fackföreningsmedlemmar över hela Europa. I Bryssel marscherade, enligt Europafackets uppskattning, uppåt 100 000 deltagare genom staden.
Ett tag såg det ut som om Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin inte skulle kunna komma fram för att hålla sitt brandtal. De välavlönade flygledarna vid Bryssels flygplats blev nämligen inspirerade och spatserade ner från sina torn i en vild strejk. I sista stund förlitade sig Wanja på tämligen osolidariska flygledare vid Amsterdams flygplats för att komma fram.
Alla strejkade mot alla denna dag. Grekiska lastbilschaufförer strejkade mot avskaffandet av åkerimonopol vilket de tyckte att grekiska pensionärer borde fortsätta betala för i form av höga matpriser. Spanska arbetare strejkade mot sänkta pensioner. De tyckte att pengarna i stället borde beskattas från bland annat åkeriföretag. Franska arbetare strejkade mot att pensionsåldern höjs från 60 till 62 års ålder. Tidiga pensioner borde i stället bekostas av högre skatter och färre jobb för ungdomar. Och ungdomar strejkade mot alla som styr.
Störst enighet kanske fanns om att fler borde få pengar nu på bekostnad av de som inte är födda än. Det är ju innebörden av att låta de statsskulder som många europeiska länder brottas med svälla ytterligare.
I Sverige blev strejkens dag mer lågmäld. Många svenskar tycks ha tagit visst intryck av att deras reala inkomster inte ökade alls under 1970- och 1980-talen när strejker var vanliga och de strejkande vanligtvis fick som de ville. En del blev rentav förvånande att de marknadsorienterade reformer som Sverige stegvis genomfört under de senaste 20 åren har gått hand i hand med en kraftig höjning av reala inkomster på närmare 40 procent.
Ändå ligger strejkens dag som en våt filt också över den svenska politiken. I Regeringens nyss presenterade höstbudget med rubrik "Från kris till full sysselsättning" beskrivs en gradvis sänkning av arbetslösheten till sex procent under ett högkonjunkturår 2014.
I denna budget nämns också en hel del reformer som skulle vara nödvändiga för att sänka arbetslösheten ytterligare. Forskningslitteraturen påtalas som visar att ungdomar och invandrare hålls arbetslösa av LAS. Tillväxthämmande företagsskatter och arbetsgivaravgifter nämns. Men mycket litet av dessa insikter omsätts i faktiska reformförslag.
Många europeiska länder tvingas av krisen att utmana dem som har muskler att arrangera en, två, eller många strejkdagar. Det kostar på. Den svenska regeringen använder sitt spelrum till en tryggare strategi. Hellre leva med hög arbetslöshet under nästa högkonjunktur än att utmana strejkens kolportörer.